Kristina Andersdotter fann däremot redan inom ett par dagar en plats. Det är alltid ondt om kvinliga tjänstehjon där ute i västern, och därför betalade man dem oaktadt de dåliga tiderna tre dollars i veckan — utom allting fritt, förstås. Och hennes papper var där ingen, som ens frågade efter. För henne tedde sig framtiden ljus nog, och för det ansåg hon sig uteslutande hafva att tacka Elias.
— Det blir nog snart bättre, tröstade hon denne, då hon ett par veckor efter deras ankomst mötte honom på gatan och han syntes mera nedslagen än vanligt. — Alla säga ju att det här inte kan räcka länge, och så fort arbetet börjar, blir det nog god förtjänst.
— Och under tiden får man tigga, invände Elias dystert — eller svälta, om man inte kan tigga. Och jag kan inte, fast mina pengar äro slut.
— Ja, men jag är skyldig för biljetten och kan börja betala nu när jag har lön.
Det hade Elias alls icke kommit att tänka på — kunde för ögonblicket ej ens påminna sig hur mycket han lagt ut. Men mycket var det inte.
— Huru länge kan det räcka? — det är ju inte stor smula, sade han därför.
— Om jag betalar en och en half dollar i veckan så räcker det nog en tid. Och när min skuld är betald, kan du låna af mig.
— Inte lär jag börja lefva på ditt arbete!
— Man måste väl hjälpa den som inte kan hjälpa sig själf — var det inte så du sade? Men ännu är det ju bara fråga om dina egna pengar.
Med en och en half dollar i veckan skulle Elias kanske nödtorfteligen kunnat hålla kropp och själ till hopa — om där ej funnits så många andra, som svälte. Men han kunde omöjligt se dem kasta hungriga blickar på hvar munsbit han sväljde, utan att dela med sig så långt det räckte. Och därför voro hans pengar slut långt innan veckan var förbi.