Ja, det vill säga om man icke råkar hafva några slags relationer med prässen. Är man hälst någon smula tidningsman möter det inga alltför stora svårigheter att vinna tillträde till ett och hvarje utan den dryga entrée man annars vanligen måste betala. Ett par femcentar för spårvagnsbiljetter äro under sådana förhållanden tillräckliga för att skaffa en tillfälle att se åtskilligt — och till och med de kunna i många fall undvaras, blott man har goda ben och vilja att använda dem.

Ett sålunda tillgängligt nöje, som särskildt anslog mig, utgjordes af trafkörningarna i Washington parken, vid sydligaste ändan af staden. Dit begaf jag mig så ofta jag kunde under kappkörningssäsongen, vanligen per spårvagn, ty jag bodde på nordsidan, ett halft dussin mil eller så från trafbanan. Men någon gång också till fots, ty fem cents äro i alla fall lika med en tjugufem pennisslant, och en sådan kan ibland tyckas ett rätt betydande mynt.

Det var där jag råkade sammanträffa med öfversten. Den dagen hade jag tillåtit mig lyxen af en spårvagnsbiljett, men hade ångrat mitt slöseri, innan jag hunnit längre än halfva vägen ut till banan. Ty spårvägen ledde under en lång sträcka genom de förnäma kvarteren på sydsidan, där så godt som uteslutande rika Chicagobor slagit upp sina bopålar. Och att de äro rika med besked, därom är det omöjligt att hysa några tvifvel ens om man blott ser den yttre utstyrseln af deras hus. I otroligt många fall är visst denna yttre utstyrsel sådan att man icke rätt vet om det är egaren eller arkitekten man hälst ville se såsom föremål för en lynchning. Men ofta har man dock också genast klart för sig att man allra hälst ville skjuta båda två, och alltid utan undantag vittna såväl byggnadsmaterialet som accessoarerna om att de arkitektoniska missfostren kräft pengar i massa och myckenhet.

Hade jag gått till fots, skulle jag helt säkert valt en annan och kortare väg, där penningestinnheten icke skulle trängt sig på mig. Men från spårvagnen kunde jag omöjligt undgå att se de renässansslott, gotiska villor, medeltidsborgar o.s.v. Chicagos rikvordna börsspekulanter, slaktare, procentare, yrkesspelare, krogvärdar, politiker och andra uppfört för de pengar de i så få fall ärligt förtjänat. Och all denna tvifvelaktiga härlighet tycktes mig så brutalt illustrera det amerikanska axiomet att pengar äro allt — hälst hederligt förvärfvade, men i hvarje fall pengar — att jag omedvetet förföll i allehanda mycket litet uppmuntrande tankar på vanskligheten af allt annat här i världen än pengar, hälst hederligt förvärfvade naturligtvis, men — — —

Icke ens lifvet och rörelsen ute vid banan, dit jag anlände så tidigt, att jag bekvämt kunde taga de anmälda hästarna i skärskådande i deras stall, lyckades till en början förjaga den stämning jag iråkat under spårvagnsfärden. Men så småningom drefvos dock alla andra tankar bort af intresset för de präktiga trafvarne, som nästan tycktes mig medvetna om att hos dem åtminstone de sedan många led nedärfda anlagen och den på grund af dessa utbildade förmågan betydde allt och allt annat ingenting.

Själf kände jag naturligtvis icke i hvarje fall vare sig deras härstamning eller förut utförda bedrifter och vände mig därför om en stund till en man, hvilken i likhet med mig och med minst lika stort intresse betraktade de väl tränade djuren, samt anhöll om en eller annan upplysning. Slumpen gjorde mig därvid god tjänst, såsom det snart visade sig. Mannen var föga mindre än ett lefvande lexikon rörande allt hvad amerikanska trafvare hette. Och mig meddelade han så många upplysningar af värde rörande våra gemensamma favoriter att jag fann mig föranlåten i gengäld bjuda honom på en cocktail i restaurationen. Under dåvarande konjunkturer var det visst hvarken mera eller mindre än oförsvarligt slöseri, men min tacksamhetskänsla var för stark att låta sig kväfvas ens af finansiella betänkligheter. Och antingen den eller cocktail'en födde omisskänneligt en motsvarande känsla hos min nya bekantskap, så att han först bjöd mig en cigarr och därefter berättade att han händelsevis genom en lösmynt stallpojke fått nys om någonting extra godt rörande dagens kappkörning. Ett riktigt fint kap, sade han, om man blott hade pengar att göra det.

— Här fins en kamp från min hemtrakt, en vallack, bland de anmälda, som tränats endast för en mil, förklarade han sig närmare. — Den har en alldeles ovanlig fart, men inte tillräcklig uthållighet för att vinna mera än en eller allra högst två heats. Hittills har den hvar gång fördärfvat sina chancer genom för mycken hetta, så att den aldrig vunnit ens en enda löpning. Men nu har den enkom för den här vadspekulationen varit i sträng träning och är så säker en häst gärna kan vara på en mil. Det är emellertid tills vidare en djup hemlighet, så att man kan få kurs af tjugu mot en för den första mil-heaten. Jag har tyvärr själf inte en slant att spekulera med, men om ni har lust och vill halfvera vinsten skall jag med nöje placera edra pengar. Jag är öfverste Beckridge från Kentucky, tillade han och likasom rätade på sig en smula.

Frästelsen var stark. Att mannen förstod sig på och kände till ett och hvarje om hästar var höjdt Öfver allt tvifvel. Och mycket möjligt var det också att det han berättade var fullkomligt sannt. Sådana spekulationer af hästegare äro ju allt utom ovanliga, och den som känner körare och stalldrängar, kan lätt nog få nys om dem. Mången lefver helt och hållet på att snoka upp sådana intriger och lefver rätt bra ändå till.

Mera än två dollars egde jag inte för tillfället, så att jag riskerade både en fotvandring tillbaka till mitt kvarter — den skrämde mig dock inte mycket — och en troligen väl mager diet under åtminstone några dagar. Men å andra sidan kunde mitt kontanta kapital i intet fall räcka länge, medan en tiodubbling däraf skulle gifva mig åtskilligt mera råd- och andrum. Frästelsen blef öfvermäktig, medan jag inom ett par sekunder tänkte igenom allt detta. Jag räckte sedeln åt öfversten, ärligt upplysande honom om att det var allt jag egde.

— Värkligen? sade han med ett helt soligt leende. — Då vinna vi säkert. Sådant kurage blir aldrig utan belöning.