Det blef ju icke någon guldgrufva af den gången häller, men nära var det i alla fall. Och därför bestämde jag mig för att dröja något längre där ute i vildmarkerna, där lifvet så mycket påminner om hasardspel, att ingen kan värja sig mot tanken att det kanske blir hans tur härnäst.
Det läger — såsom de nyaste grufstäderna benämnas — där min tur så när kommit, öfvergaf jag dock genast. Blixten slår aldrig två gånger ned på samma ställe, säger man, och lika litet skäl har man att vänta ett andra sammanträffande med lyckan på samma punkt, där den en gång snuddat en förbi. Så bjuder åtminstone en af de oskrifna lagarna rörande spel och tur, och de gälla minst lika mycket som alla andra lagar tillhopa i guldgräfvarlägren.
Men den ström af lycksökare, som flutit i riktning mot trakten för de första fynden, hade icke funnit tillräckligt utrymme där, utan hade delvis runnit förbi, längre västerut. Ända bort till Idaho hade en del guldletare spridt sig och i hela Colorado flögo litet hvarstädes rykten om nya fynd omkring.
Det kunde naturligtvis alls inte bli fråga om att bestämma sig för en eller annan trakt såsom den mest lofvande, utan tvifvelsutan riktigast att låta slumpen afgöra den saken. Jag tog helt enkelt första västvart gående tåg och hörde ganska riktigt innan jag varit tio minuter ombord, att man kort förut funnit en rik ådra på en punkt endast några timmar längre åt väster, men en half dagsmarsch från närmaste järnvägsstation.
Det förklarade hvarför där funnos så många passagerare af äfventyrartyp på tåget. Jag tog denna tillfälligtvis inhämtade upplysning såsom en fingervisning af ödet och lät konduktören klippa min cirkulärbiljett for stationen i fråga samt steg af där. Men fram till det nya lägret kom jag först sent på aftonen. Jag hade hvarken råd eller lust att betala tio dollars för nöjet att skakas sönder och samman i en antediluviansk diligens och föredrog därför att taga min motion till fots, en smak, som tycktes delas af åtskilliga bland reskamraterna.
I lägret var det öfverfullt i hvar knut af de tre hotellen, som redan öppnats där — två af dem samma dag, såsom jag sedermera hörde. Där hjälpte icke annat än att slå sig ned i ett af "bar"-rummen, hotellens utskänkningslokaler, hvilka på samma gång också äro spelsalar. Det kostar till och med mindre än att betala för en sofplats: hälften af en säng, eller i brist därpå en knut, där man kan sträcka ut sig på sin egen filt. Och mindre fredligt är det knappast häller. Spelet upphör i alla fall först på morgonsidan och då hotellen icke äro annat än brädskjul hör man oljudet nästan lika tydligt i det ena rummet som i det andra, I utskänkningsrummen har man åtminstone därjämte fördelen att höra ett och hvarje annat, som möjligen kan vara af nytta.
Nästa dag tillbragte jag med vandringar i omnäjden, där det mycket omtalade nya fyndet gjorts under den senaste veckan. Där fans icke en enda kvadratfamn oupptagen mark på den korta ås, hvari den rika ådran yppat sig. Öfverallt hackades, gräfdes och borrades det. Och litet emellan smällde sprängskott från ett eller annat af de hål, som drefvos in i bärget i det oftast fåfänga hoppet att stöta på någon del af samma ådra.
Malmstrecken löpa så oregelbundet att man nästan aldrig kan med visshet förutsäga i hvilken riktning de gå, icke ens om bärgskikten på ytan äro någorlunda regelbundna. Endast mot djupet har man skälig anledning att vänta fortsättning, ofta till och med tillväxt, af den ådra man upptäckt närmare jordytan. Men icke ens detta är alltid att lita på och det är ytterligare ett skäl hvarför gräfvandet, hackandet och borrandet i närheten af ett nytt fynd eger hela retelsen af det vildaste hasardspel.
Längs ryggen af den lilla tvärås, som afskar dalen, var marken såsom sagdt redan öfverallt utstakad i lotter — "claims" — och hvar claim var upptagen. Ännu hade icke mera än det ena fyndet af guldhaltig kvarts gjorts, men det var värkligen rikt att döma af allt hvad man hörde därom. Ty se på den nya grufvan fick man på inga vilkor. Det hade möjligen kunnat gifva en eller annan antydan om ådrans riktning och sådan kunskap är alltför värdefull för möjliga spekulationer i claims, att skänkas bort.
Det enda förnuftiga man kunde företaga sig var att vänta och därunder taga så noga reda på terängförhållandena i trakten som sig göra lät. Om ett par, tre ytterligare fynd gjordes på tväråsen så kunde man i någon mån gissa sig till malmstreckets riktning. Och då kunde det måhända löna sig att staka ut en claim på endera af de bärgshöjder, som begränsade dalen på sidorna.