Så godt som hela dagen gick åt för min utflykt och den slutsats jag kom till var att utsikterna till min favör voro ungefär i förhållandet femtiotusen mot en. Men de kunde förbättras högst ansenligt ifall några nya fynd gjordes under de närmaste dagarna. Och huru som hälst spelade ju nästan alla de öfriga alldeles samma spel.
Först sedan man redan börjat med tillrustningarna för kvällsvarden kom jag tillbaka till hotellet och då var jag så pass trött att jag ej hade lust att göra annat än sitta stilla i en knut. Men medan jag satt där och rökte drogos mina ögon oemotståndligt till den lilla, ytterst komiska kyparen, som dukade bordet. Han begynte just rada upp hela staplar af de rykande heta, små bullar, eller rättare halfgräddade degklimpar, hvilka i västern hedras med benämningen "biscuits". Det förargade mig smått att han skulle hämta in dem först, ty kalla äro de endast svårsmälta, utan att ens smaka bra. Men förargelsen försvann då jag såg på kyparen, som kilade ut och in som en skottspole på sina korta ben, hvar gång ställande nya matfat på bordet. I den aflägsnare västern hjälper man nämligen i hufvudsak sig själf med uppassningen, så att hotellen kunna reda sig med en enda kypare för en mängd gäster. Och ju mera jag såg på den lilla kyparen, desto mera roade han mig.
Han var utan minsta tvifvel irländare. Ingen utom en irländare eller en orang-utang kunde ega en så förtvifladt lång öfverläpp och en så omärklig näsa, med så gapande näsborrar att man nästan tyckte sig kunna se hjärnan arbeta. Och den röda skäggkransen, som löpte från ena örat till det andra under hakan, de långa armarna och de korta benen — för att alls ingenting nämna om ett par små, otroligt klippska ögon — hjälpte till att bilda en typ så ytterligt aplik som man endast då och då möter den hos söner af den gröna ön.
Slutligen grep han fatt i en stor ringklocka, ställde sig i den öppna dörren och började göra ett infernaliskt oväsen i det han med båda händerna svängde klockan högt upp och tillbaka igen. Då såg han så komisk ut att jag nära på måste skratta högt, trots tröttheten och de femtiotusen utsikterna mot en. Men då oväsendet var signalen för hungrande och törstande att gripa sig an med degklimparna och de öfriga delikatesserna förgät jag snart den roliga irländaren för mera materialistiska intressen.
Efteråt begaf jag mig ut igen, till det förnämsta hotellet i lägret, samlingsplatsen för dess honoratiores, för att höra hvad nytt man där hade att berätta. Det var visst icke häller annat än ett stort brädskjul, men flera dagar äldre än de båda öfriga och åtnjöt därför obestridt anseende såsom det förnämsta. Det är ju inte endast i guldgräfvarlägren ancienniteten afgör rangfrågor.
Där var lika fullt hus som i de båda andra och om möjligt ändå flera spelare i full sysselsättning. Men något af synnerligt intresse lyckades jag icke uppsnappa, hvarför jag stannade vid ett af borden för att betrakta en hop pokerspelare och hjälpte till att göra den rökvilda luften ännu tjockare än den var, ehuru det föreföll nära nog omöjligt.
Spelet var dock icke vidare intressant. Spelarne voro ännu rätt försiktiga och insatserna tämligen låga. Det var för tidigt på aftonen för högt spel, hela lägret kanske ännu för nytt och för litet rikt för större omsättning på poker och faro, de mest gouterade spelen i västern. Jag stod redan i begrepp att gå min väg då jag råkade kasta blicken på dem, hvilka på motsatta sidan af bordet förnötte tiden på samma sätt som jag. Den främste af dem, som vanligt med en lång cigar mellan läpparna, var öfverste Beckridge.
— Fått tag på en god claim? frågade jag ögonblicket därpå i det jag slog honom på axeln.
— Halloh! ni är då ungefär den sista människa jag skulle väntat att råka här. Hvad har ni att göra i de här trakterna? frågade öfversten tillbaka och skakade hand på det hjärtligaste.
— Ingenting, för att säga hela sanningen med ens. Har gjort en liten tur västerut för att se om här vore något att göra.