Vid den första föreställningen var det ännu icke fullt, ehuru mycket godt hus. Öfversten och jag höllo oss vid den ena af öppningarna till arenan, medan sekreteraren, som för tillfället var behjälpligt nykter, bar upp entréeafgifterna.
Första nummern var en lika enkel som lättfattlig pantomim, utförd af den feta flickan — "som var endast sjutton år gammal, men vägde aderton lispund" — och "det lefvande benranglet". Huruvida hon nu värkligen vägde aderton lispund vet jag icke och säkert är att hon sett åtskilligt flera än sjutton vårar, men säkert är också att hon var oerhördt fet. I sin upptill och nedtill lika orimligt dekolleterade dansöskostym var hon rent af skrämmande. Och i bredd med henne såg det lefvande benranglet i sanning ut som om han ej haft ett uns kött mellan huden och knotorna. Pantomimen bestod däri att benranglet på allehanda otvetydiga sätt ådagalade sin förtjusning för köttmassan. Och knalleffekten kom då den feta steg upp, trippade bort öfver platformen, så att både den och hon själf råkade i gungning, och kom tillbaka med en flaska och två glas på en bricka, hvilken hon bar på bröstet. Utan att stöda brickan med handen slog hon whisky i de båda glasen, skålade med tillbedjaren och drack, hvarpå denne ställde sitt glas tillbaka på brickan, slickade sig våldsamt om munnen och kysste hennes ena hand, medan hon blygsamt skylde ansiktet med den andra. Den såg ut som en medelstor, orökt skinka.
Men publiken hade sett både den och hennes öfriga behag förut och hade fått nog af dem.
— Gorillan! ropade först ett par röster. — Gorillan, gorillan! instämde de öfriga på en gång. — Skjut och häng edra missfoster — gorillan fram!
Och gorillan kom fram, med ett par väldiga skutt och ett öfver jordiskt tjut, som åstadkom ögonblicklig tystnad bland publiken. Några af de närmast sittande till och med reste sig halft från sina platser som om de icke känt sig rätt säkra, ehuru gorillan hade en försvarlig kedja fästad kring halsen, och leddes af en groflämmad karl, hvilken i andra handen höll en bastant rotting.
Jag var bokstafligen krokig af skratt, som på inga vilkor fick yttra sig högljudt, medan gorillan, som också tycktes uppfatta det humoristiska i situationen, endast utförde sin roll bättre ju värre den grinade.
Efter ytterligare några hopp och skutt räckte förevisaren om en stund sin pipa åt djuret, som grinade vådligare än förut, puffade på pipan och afgaf några egendomliga strupljud, afsedda att uttrycka förtjusning.
— Och nu måste du dansa ett tag, uppmanade förevisaren med en skakning på kedjan. Men gorillan visade tänderna, grymtade, morrade och slutade med ett hest, halft skällande läte, som inte i minsta mån var mänskligt.
— Jaså, vi måste väl taga till käppen igen, hotade förevisaren och svängde rottingen. Men innan han tagit mera än ett steg framåt kastade sig gorillan med böjd rygg och krokiga knän in i en jig sådan troligen bra få människor sett. Ingen värklig apa skulle kunnat göra det med större vighet och mera fånig effekt. Men så tog det också huset med storm.
De applåderade, stampade och ropade bravo! bravo! tills gorillan var fullständigt utmattad. Då frågade förevisaren om någon af gentlemännen händelsevis hade en fickflaska på sig så kunde de få se djuret taga en sup för att styrka sig.