Sagdt och gjordt. Babianens ben, lår och nedersta delen af kroppen lämnade rikligt material, med hvars tillhjälp vi inom ett par timmar hade kostymen färdig. Nu passade den ypperligt om skinnet också slog några icke fullt naturliga veck här och hvar.
På hufvudet var babianens hår blackt rödbrunt, ljusnande framåt pannan, så att vi blott behöfde klippa bort själfva ansiktet och kamma en strimma af irländarens eget hår öfver kanten af apskinnet. Skäggkransen gjorde samma tjänst lägre ned och sedan hans ansikte färgats i samma nyans som opolerad koppar lämnade han absolut intet öfrigt att önska såsom gorilla. Åtminstone icke från guldgräfvar ståndpunkt, hoppades vi.
— Tio mot ett att hans egen mor inte skulle känna igen honom, om han så föll henne om halsen, sade öfversten belåtet, då profkostymeringen var slutförd. — Håll er nu en smula krokig då ni går — och rör er hasande, med ett skutt då och då. Knäna litet mera böjda — så där ja! Det går ju alldeles utmärkt.
— Ni får tio procent af nettoinkomsten för er idé, vände han sig till mig. Det är den ärligt värd, men då hjälper ni mig väl en smula. Jag måste ställa till repetition med sällskapet för i afton och där är ett och hvarje annat att uträtta.
Jag angaf min beredvillighet genom att fråga hvad jag kunde göra.
— Måla ihop tre annonsplakat — här är papper och en pensel — blanksvärtan är där i knuten — om att museet återupptar sina föreställningar i afton, med en nyanländ gorilla. Representation hvar timme från sex till tolf, entréen höjd till en half dollar — det kniper dem! En gorilla, som dansar en jig, röker och dricker whisky. Ni kan väl dricka whisky? till irländaren.
— Kan jag? upprepade gorillan. — Försök bjuda så får ni se.
— Ja, därmed menar jag inte mera än ett par glas, som ni nog kan behöfva för att hålla kuraget uppe. Men dricker ni er full svarar jag för ingenting. Då kommer ni säkert fast.
Jag målade annonsplakaten med bokstäfver, som visst voro både sneda och vinda, men så stora att de kunde läsas på långt håll. Så spikade jag upp ett af dem i hvart af de tre hotellen. I bar-rummen såg hvar människa i lägret dem säkert innan föreställningarna börjades.
Dessa gåfvos i ett långt, rektangulärt tält, som hörde till öfverstens utrustning och hvilket han slagit upp på sluttningen af åsen, vid ena ändan af lägret. Närmast bakom stod den stora vagnen, som drogs af fyra mulåsnor och rymde både museet och artisterna. Dess långsida bildade ändväggen af tältet, hvilket några alnar därifrån var afdeladt medels en tvärvägg af duk, försedd med två öppningar till arenan. Denna låg straxt innanför: en brädplatform, ett par fot högre än marken, och omedelbart bakom det halfva dussin lampor, som belyste platformen, vidtog det för åskådare afsedda rummet. Det kunde hålla femtio, i nödfall till och med sextio personer, men sittplatser funnos endast två rader, för högst trettio.