— Mycket smutsigt göra? frågade han endast.
— Inte det minsta, försäkrade öfversten. — Kom öfver till
"Guldklimpen" så snart ni är ledig, så få vi talas vid.
— Klockan elfva, svarade han och kilade i väg till en annan del af rummet.
Vi sutto kvar ännu en stund, öfversten fröjdande sig åt aplikheten af hvarje gorillakandidatens rörelse, där denne gnodde fram och åter genom hopen. Och så gingo vi i sakta mak bort åt Guldklimpen till.
— Han är nog åtskilligt större än den saligen afsomnade, funderade öfversten under vägen. — Men om vi klippa upp skinnet i ryggen går det kanske. Jackan är öppen bara på bröstet. Och nedtill har han röda byxor och stöflar med guldtofsar.
Irländaren infann sig punktligt, men då han hörde hvarom det var fråga klådde han sig betänksamt i sin röda lugg.
— Nog är det ju bra bjudet, medgaf han — men om jag kommer fast blir jag skjuten.
— Ni kan omöjligt komma fast om ni utför er roll riktigt, försäkrade öfversten. — Ingen tillätes komma upp på estraden. Och för resten skulle det inte bli annat än på sin höjd tjära och fjäder. Inte skjuter man folk för sådant ens här ute numera. Kom tidigt i morgon till vagnen, så göra vi er kostym i ordning och repetera. Och säg dem på hotellet att ni reser bort.
Det var utan minsta tvifvel den vansinnigaste syn jag någonsin bevittnat, då vi på morgonen försökte tvinga in irländaren i babianskinnet. Han svettades och svor och gjorde i öfrigt sitt allra bästa, men trots det att skinnet blifvit fuktadt och utspändt samt uppklippt korsvis i ryggen var det ohjälpligen för litet.
— Vi skarfva det, föreslog slutligen öfversten — aldrig säga dö innan lifvet är sin kos! Om vi klippa af nedra delen få vi tillräckligt att skarfva med. Och där behöfs det ju inte.