Öfversten såg högst bekymrad ut öfver missödet, men icke desto mindre betraktade jag fortfarande saken från den komiska sidan.
— Där fins en liten irländsk kypare på Union-hotellet, sade jag utan att draga på munnen — som skulle lämpa sig alldeles ypperligt till gorilla, om blott babianskinnet passar honom.
— Det är ingen oäfven idé, genmälde öfversten helt allvarsamt — men det är väl bara ett af edra skämt, tillade han förargad, då jag icke kunde hålla riktigt god min.
Jag försäkrade med så mycket allvar jag kunde åstadkomma att kyparen i fråga värkligen var mera lik en apa än någon människa jag förut sett. Men tillade att jag likväl ingalunda visste om han hade lust att spela gorilla.
— För pengar och whisky gör en irländare hvad som hälst, påstod öfversten. Och då han så fort som möjligt ville med egna ögon öfvertyga sig om sanningen af min uppgift begåfvo vi oss genast öfver till mitt hotell.
Så snart han fick syn på irländaren instämde han i mitt omdöme.
— Det är så sant jag lefver det präktigaste missfoster gud någonsin skapat, förklarade han då vi sågo den kortbenta kyparen vigt balansera en bricka fullsatt med flaskor och glas genom trängseln i rummet. — Fysionomin allena är värd pengar och resten af karlen är ju klippt och skuren till gorilla.
Jag beställde i min tur ett par whisky's i förbifarten. Då irländaren hämtade dem, igen sträckande den ena långa armen med brickan öfver hopens hufvuden, ehuru han själf var kortare än någon annan, var öfverstens beslut fattadt.
— Skulle ni ha lust att förtjäna tio dollars om dagen? frågade han då kyparen ställde glasen framför oss.
De klippska ögonen fingo ett ändå klippskare uttryck, men utan att ansigtet i öfrigt på minsta sätt förändrade sin komiskt högtidliga min.