— Och så långt försprång kunna vi i alla händelser räkna på, trodde öfversten.
De första föreställningarna gingo ypperligt, för lika fulla hus som dagen förut, trots den orimligt höga entréen. Efter hvar föreställning aflevererade sekreteraren litet öfver sextio dollars och hvar gång hade han fått lof att afvisa en mängd folk. Men först efter den fjärde började öfverstens uppsyn ljusna en smula.
— Han tål värkligen mera än jag trodde, sade han då gorillan kom ut från scenen.
Femte gången gick det också ypperligt. Gorillan var ytterst lifvad och dansade briljant, men tömde nära på till hälften en ansenlig flaska, då det kom till slutnummern. Och publiken, som grundligt firat söndagen, var likaledes mycket lifvad och kände sig förtjust öfver prestationerna.
Under den sista mellanakten observerade öfversten och jag gorillan mycket noga, men kunde icke varsna minsta tecken till begynnande redlöshet. Den var bara munter.
— Det går bra i alla fall, hoppades öfversten. — En gång till kan han säkert visa sig utan att ställa till någon galenskap. Och det betalar sig! tillade han belåtet, då sekreteraren öfverräckte några och sextio dollars för den senaste föreställningen.
Den sjette gick också efter önskan. Gorillan var galnare och dansade sin jig bättre än någonsin.
— Och. nu gentlemän — om någon af er råkar hafva en fickflaska på sig — kan ni få se gorillan taga en sup, upprepade forevisaren sin vanliga formel.
— Här min vackra gosse! sade en af de närmast stående och räckte fram en läderklädd flaska, den irländaren ögonblickligt förde till munnen. Men nästan lika fort lät han den falla.
— Cayenne! du förbannade hund! röt gorillan på tydligaste engelska och placerade i samma nu sin högra näfve enligt bästa boxningskonst på skämtarens näsa.