— Hästarna! hörde jag öfverstens röst i mitt öra och medan vi kröpo genom vagnen, steg där upp ett väl femtiostämmigt vrål från tältet.
Inom några ögonblick voro hästarna lösa och vi i sadlarna.
— Sakta nu, varnade öfversten — tills vi äro förbi tältet. Om de se oss händer det att de skjuta.
Där var dock ingen fara att bli hörd. Skratt, skrik, svordomar och skymford dränkte alla andra ljud. Det lät som om ett allmänt slagsmål brutit ut.
— De ha det lifligt därinne, anmärkte öfversten och satte sin häst i half galopp nedåt dalen. Innan vi hunnit dit sågo vi sekreteraren stadd på flygande reträtt åt samma håll.
— Sälj allt hvad de inte slå sönder af utrustningen, ropade öfversten i förbifarten — och dela med de öfriga!
— Tack och lycklig resa! flämtade sekreteraren bakom oss. Och då vi i detsamma kommo ned på jämn mark läto vi hästarna sträcka ut allt hvad de kunde.
När Erik Käykkä sprängde banken.
Öfverste Beckridge och jag hade enat oss om beslutet att fortsätta vår resa från det af guldletare öfversvämmade Colorado så långt åt sydost, att vi helt och hållet lämnade bärgstrakterna bakom oss. Guldletare äro nämligen ett rörligt släkte och hållas aldrig länge på samma ställe. De flesta af dem, som nu strömmat till de senaste fyndorterna, komme otvifvelaktigt att inom kort sprida sig öfver alla Klippbärg-staterna, där det ju alltid fans en möjlighet att råka på malm.
Och ute i västern har det blifvit en orimligt omtyckt sport att tjära och fjädra folk för alla möjliga småsaker. Nu till dags, sedan tiderna blifvit så fredliga, att man endast undantagsvis använder revolvern, är litet hvar alltid redo och villig att hjälpa till med sådant skämt, utan att alls fråga efter om där fins tillräcklig anledning. I bärgsstaterna kunde vi snart sagdt hvar som hälst stöta på någon, som varit med om, eller åtminstone hört gorilla-historien, och då kunde det lätt nog hända — — — ja, som sagdt: vi beslöto att fortsätta åt sydost utan längre uppehåll.