Det beslutet fattade vi, sedan vi galopperat öfver hela dalen nedanför lägret — där gorillan antagligen som bäst höll på att utbyta sin hårbeklädnad mot en af fjäder — och ansågo oss kunna sakta farten. En gång inne bland bärgen på andra sidan voro vi tämligen säkra, ty på sådana vägar kunde ingen rida annat än i sakta mak. Och två mils försprång eller så hade vi i alla fall vunnit.
Sedan dess hade vi ridit i det närmaste tre dagar i riktning mot de stora sydvästra indianreservationerna, där kvarlefvorna af Cherokee —, Huron —, Seminol och de andra, fordomdags mäktigaste stammarna nu hålla på att genomgå en något egendomlig civilisationsprocess. Egendomlig, emedan det öfvervägande flertalet af hvita, som vistas inom dessa reservationer, höra till det allra äfventyrligaste slag, som numera förekommer i Förenta Staterna.
Detta är åter fallet hufvudsakligen emedan indianerna inom de sydvästra reservationerna — det s.k. indian territoriet — äro så godt som fullständigt oberoende af unionsregeringen, så lärde de blott afhålla sig från krigsstråten. De sköta helt och hållet sina egna angelägenheter, bebruka den synnerligt rika jord de erhöllo på en tid då jorden där borta ännu var fullkomligt värdelös, och ha genom boskapsskötsel i stor skala blifvit värkligt förmögna. Nödvändigheten har lärt dem att konkurrera med de hvita i dessa näringar och deras ypperliga jord har gjort konkurrensen lätt på samma gång som den gifvit dem rikliga medel att bestrida utgifterna för en utveckling åt samma håll och på samma sätt som amerikanarnes. Skolor ha de numera i mängd — Cherokee-nationen till och med ett universitet — sina egna lagstiftande församlingar ha de också samt minst ett par städer, som i många stycken stå öfver de vanliga småstäderna i västern. Och därjämte åtskilliga andra, hvilka ännu icke ens hunnit medelnivån hvarken beträffande säkerhet till egendom, lif och lemmar, eller på andra kulturområden.
Men ännu ha de icke förökat sig så mycket, att de skulle uppfyllt ens den del af vår jord, som är deras. Där finnas ännu stora sträckor både af åkerjord och betesmarker af bästa möjliga slag, hvilka indianerna icke själfva bebruka, men gärna arrendera ut åt andra. Och då polisinstitutionen är en af de minst aktade och utvecklade hos rödskinnen följer helt naturligt att hopar af allehanda äfventyrare sökt sig en fristad hos dem. Många hundratal sådana äfventyrare såväl som några få hvita af annat slag ha gift sig med indianskor och blifvit upptagna i stammarna samt sålunda delegare i dessas jordbesittningar, hvilka ej få styckas. Andra ha slagit sig ned som handlande, läkare, advokater, handtvärkare o.s.v. Och alla tyckas trifvas väl ihop med de röde, likasom de i allmänhet synas stå sig rätt bra.
Dit ämnade vi oss, öfversten för att med de några hundra dollars han hade köpa några hästar — sådana äro billiga där nere, men vanligen är det bäst att icke alltför noga forska efter deras hemort — och jag för det jag för tillfället icke hade någonting bättre att göra. Öfverste Beckridge behöfde ju någon för att hjälpa sig att föra hästarna till Chicago, och för mig var det en ny del af det vida landet att lära känna. Dessutom är sommarluften där ute på slätterna mera upplifvande ren än någon annan luft åtminstone jag andats, hästen jag fått låna så god att det var ett nöje att rida den öfver den präktiga terräng prärin erbjuder, och slutligen bekymren för morgondagen inskränkta till det minsta möjliga.
Bärgen hade vi till sist lämnat bakom oss. Större delen af den tredje dagen hade vi ridit öfver slättmark, så att bärgen, då solen begynte luta nedåt mot synranden, smultit ihop till en enda blåviolett massa. Vi redo helt långsamt, för att låta hästarna svalna en smula innan solen gick ned och vi afbröto färden för natten. Den ämnade vi tillbringa ute, vid någon bäck, där vi kunde vattna våra riddjur. En mil eller så längre fram syntes en rad af buskar och enstaka träd, som säkert växte längs något vattendrag.
Men innan vi hunno dit hörde vi bakom oss ett långt utdraget "halloohoh!" och då vi vände oss om sågo vi en ensam ryttare i rask takt närma sig.
Vi stannade för att låta honom hinna upp oss — så pass höflig är man alltid ute på prärin — och sågo då han kom närmare att det var en helt ung man i den vanliga dräkten ute i västern, ridande en broncho, som också var af det vanliga slaget: stort ingenting att se på, men vanligen i stånd till otroligt ihållande ansträngningar.
— Glad att få sällskap! sade han frankt, då han höll in sin häst. — Jag har ridit ensam hela dagen och det blir långtrådigt — — om jag får så fortsätter jag med er så långt vi ha samma väg.
Vi hade ingendera något emot det, sedan vi tagit honom i något närmare betraktande. Han var helt ung, knappast mera än en pojke om högst tjugu år, med ljust hår, blågrå ögon och en så frimodig uppsyn, att det gjorde en godt att se honom. Men, trots dräkten, den mexikanska sadeln och broncho'n hade det hela någonting af så icke-amerikanskt, att jag kände mig smått nyfiken.