Vi upplyste honom om att vi ämnade tillbringa natten vid bäcken, som icke mera var långt borta, och det passade också honom ypperligt, sade han. Hans häst hade haft en lång dag och hade ännu många sådana dagar kvar, då han var på väg ända ned till Texas, för att se på jord, hvilken en agent bjudit ut och prisat synnerligt högt.
— Jag hade inte råd att föra den på järnväg och då jag inte häller ville sälja den så rider jag. Den är bättre än den ser ut! slutade han och klappade broncho'n på halsen.
Hans engelska hade också en smått främmande anstrykning, men jag fick icke klart för mig hvarifrån den härrörde, innan broncho'n, när min häst kom den något för nära, lade öronen bakut och gjorde min af att bita.
Då sade han: "nå — nååh!" med så omisskänneligt tonfall, att jag omedelbart utbrast på finska:
— Finne är ni ju!
— Jo — — nog är jag Erik Käykkä, medgaf han — men huru kunde herrn gissa det?
Noga taget hade jag väl icke gissat att han var Erik Käykkä, men det lämnade jag därhän och sade honom blott att det vanligen gick ganska lätt för sig att känna igen landsmän.
I detsamma kommo vi emellertid fram till bäcken och fingo för mycket att göra med våra hästar för att kunna fortsätta samtalet. Men sedan de blifvit vattnade och tjudrade för natten och vi tagit fram våra matförråd för att också förfriska oss själfva blef han igen helt språksam.
Hans far hade redan för sex år sedan låtit honom komma öfver till Amerika, då modren dött och han blifvit ensam på torpet i Alavo. Sedan dess hade han bott i en liten stad i sydliga Colorado, där fadren arbetat i en kolgrufva. Men själf hade han fått tjänst på en ranch — boskapsfarm — hade lärt sig rida och blifvit cowboy. För ett par månader sedan hade fadren blifvit så illa skadad i ett grufras, att han dött tre veckor senare, och då hade Erik sålt det lilla de egde och börjat fundera på att skaffa sig egen jord, för att bli farmare. Texas-agenten hade kommit innan han ännu hunnit besluta sig och nu var han på väg dit ned för att se sig omkring. Honom var det likgiltigt hvar han slog sig ned, blott det var i Amerika. Men hem ville han inte och bli soldat.
Det kunde jag godt förstå — efter sex år ute i västern! Men något råd af värde beträffande Texas-planerna kunde jag icke gifva honom, emedan jag själf ännu icke varit där nere. Jag bjöd honom emellertid att rida vidare i vårt sällskap, då hans väg ju också förde genom indianterritoriet. Och därjämte manade jag honom till något större försiktighet gentemot främlingar än han visat vid sammanträffandet med oss.