Han småskrattade visst åt min varning, men gjorde det på ett så oförargligt sätt, att jag icke kunde upptaga det illa. Och öfverstens hjärta vann han helt och hållet genom sitt sätt att sköta och behandla broncho'n, så att vi i allra bästa sämja fortsatte vår resa under de följande dagarna. Dessa erbjödo intet af mera nänmvärdt intresse än en tur ute på de öde slätterna vanligen gör, inte förrän vi nådde den första staden i indianterritoriet, en helt ny gränsby, där största delen af befolkningen var af mera eller mindre hvit ras. Där togo vi helt sturskt in på hotellet och åto en "supper", som smakade förbålt godt efter den diet vi fört den senaste tiden. Och efter kvällsvarden slogo vi oss ned i barrummet vid en whisky-toddy, som ingalunda smakade sämre.
Där var spelet redan i gång vid tre olika bord och spelarne till och med en brokigare samling än i guldgräfvarlägren — såvida det nu är möjligt!
Äfven öfverste Beckridge, som ändå sett åtskilligt i olika delar af unionen, anmärkte att han aldrig råkat på en utsöktare kollektion bof-typer.
— Nog får man billiga hästar i den här trakten, tillade han såsom slutsats — men förbanna mig det vore rådligt att färdas med dem vid dagsljus!
Vid ett af borden spelades "monte", ett spel där allt beror på fingerfärdighet hos bankören och på snabbt öga hos den, som spelar emot honom. Jag hade många gånger hört talas om monte, men aldrig sett det, då det sällan tolereras ens i gruflägren numera. Möjligheterna för oärligt spel äro så stora, att bankören icke anses kunna motstå frästelsen. Därför riskerar endast undantagsvis äfven den mest förhärdade yrkesspelare föreslå monte, hvilket omedelbart utsätter honom för misstanken att "korrigera turen", såsom den tekniska termen lyder där borta. Men just därför kände jag mig nyfiken att se spelet på nära håll.
— Det kunna vi ju göra, jakade öfversten — och kanske till och med ha litet roligt med karlen. Sådana herrar bruka vanligen alltid låta gröngölingar först vinna ett par gånger för att reta deras aptit.
Han tog fram ur sin plånbok en sedel på en dollar och en annan på femtio, båda gröna och båda af samma format, såsom alla sedlar i Förenta Staterna, kramade ihop dem till små bollar och räckte dem åt mig.
— När jag blinkar med vänstra ögat sätter ni ut endollar-sedeln, sade han. — Den förlorar ni säkert. Han vågar inte låta er vinna, då han inte vet huru stor insats ni gör. Men om han är af den rätta sorten blinkar jag snart en gång till och då sätter ni ut den andra, Stick dem i byxfickan, men håll noga reda på dem, eller kan det hända att det blir han, som får roligt.
Jag höll endollar bollen i handen och handen i fickan. Vi stodo en stund och sågo på spelet vid de andra borden och gingo så fram till monte-bankören, som tycktes finna det svårt att förmå någon till allvarsamt spel, ehuru åtskilliga af sällskapet stodo omkring honom samt då och då riskerade en eller annan dollar.
— Ett litet parti, gentlemen? frågade han då vi sällade oss till de öfriga. Och då jag skakade på hufvudet slog han ut tre kort på bordet: kung, dam och knekt.