— Låt mig visa huru enkelt det här spelet är, fortsatte han. — Välj ut ett af korten — kungen t.ex. — så tar jag upp dem i den ordning de ligga. Och passa nu noga på medan jag kastar ut dem med baksidan uppåt. Om ni kan peka ut kungen vinner ni, annars jag.
Han slängde ut korten på bordet, men så pass långsamt och oskickligt, att jag utan svårighet kunde se hvar kungen föll.
— Ni har alldeles för kvicka ögon, komplimenterade han — eller också äro mina fingrar styfvare än vanligt i kväll. En gång till!
Den gången gjorde han sin sak bättre, men dock så att hvem som hälst kunnat peka ut kungen.
— Det är märkvärdigt! yttrade han med ett uttryck, som ganska väl efterapade bekymmer. — Om det här gällde pengar skulle jag bli ruinerad. Men kanske skulle det sporra mina fingrar till större flinkhet. Vill ingen riskera någonting?
Öfversten, som ställt sig på motsatta sidan af bordet, knep omärkligt ihop vänstra ögat. Och jag drog med långsam omständlighet fram min hand ur fickan, betraktade en stund tveksamt den hopkramade sedeln, men lade den slutligen på bordet.
Monte-bankören gaf den gröna bollen en lång, misstänksam blick och mig en annan, slog ut de tre korten för att visa dem, plockade upp dem i den ordning de lågo och kastade ut dem igen med sådan blixtsnabb fingerfärdighet, att jag inte hade en aning om hvar kungen låg.
— Nu vänder jag upp endast det kort ni gissar på, sade han. — Det är min chance att ni inte vidare än första gången kan hålla reda på mera än ett kort.
Jag vände upp damen. Och sade att det gått alldeles som jag väntat. Men han försäkrade småleende att det icke var annat än en slump, vecklade upp sedeln, stack den i fickan och började på nytt med alla korten uppslagna. Två gånger såg jag igen tydligt hvar han lät kungen falla, men först tredje gången blinkade öfversten.
Då drog jag ändå långsammare än förut den andra pappersbollen ur fickan, lade den efter mycken tvekan på bordet och förklarade att ingenting skulle kunna förmå mig att försöka en tredje gång.