Han lät mig alldeles tydligt se hvar kungen föll och smålog helt vänligt ännu då jag vände den med rätsidan uppåt. Men då jag vecklade upp min sedel, så att han såg siffran 50, och resten af sällskapet bröt ut i skallande skratt, blef hans leende förtvifladt sötsurt.
Han betalade ut beloppet i alla fall och frågade höfligt nog om jag icke ville fortsätta. Men jag påminte honom om min försäkran, att intet skulle kunna frästa mig till ett tredje försök och då surnade hans min yttermera. Först då Erik Käykkä kastade en dollar på bordet såg han igen en smula nytrare ut.
— Låt bli! sade jag på finska. Men pojken försäkrade att han kände monte i grund. De hade som oftast om vinteraftnarna spelat det för tidsfördrifs skull på ranchen, om tändstickor.
Han tycktes värkligen känna det ypperligt. Bankören, som sett ytterst misstänksam ut då vi talade ett språk han ej begrep, gjorde sitt allra bästa, men Eriks ögon voro honom för flinka. Åtminstone tre gånger af fem gissade han rätt och då han icke lät frästa sig att höja insatserna öfverhöfvan hade han snart en försvarlig hop sedlar framför sig.
— Stickorna värderades till fem cents asken där hemma på ranchen, så man fick lära sig att se upp, sade han småskrattande på finska, då han igen pekade ut kungen och lade en femdollar till de öfriga.
— Vill ni inte fördubbla? frågade bankören, som längesedan slutat småle. — Det här blir ju ingenting ordentligt af!
— Nog duger det för mig, försäkrade Erik förbindligt och pekade åter ut kungen — fjärde gången årad.
— Här blir ännu något spektakel, sade öfversten halfhögt i mitt öra. Han hade ställt sig tätt bredvid mig och största delen af de öfriga hade också samlat sig kring montebordet.
— Inte så nära — — inte så nära, gentlemen, sade bankören och gjorde en åtbörd som om han velat skjuta de närmaste åt sidan.
— Den satans lymmeln! hväste öfversten mellan tänderna och jag kände att han drog fram sin revolver. Erik vände hufvudet halft åt mig.