Han blinkade inte, ehuru han icke visste att öfversten, som stod bakom honom, var färdig att ingripa. Men bankören visste det och sökte slå till reträtt.
— Tag händerna från korten, upprepade han — så låter jag udda vara jämnt. En pojkvalp kan jag inte skjuta!
I stället för svar vände Erik de tre korten på rätt — — där voro två spaderknektar! Karlen hade bytt ut kungen.
Minst ett halft dussin andra revolvrar riktades i samma sekund mot bankören, som blef gråblek och sänkte sin egen.
— Huru mycket hade ni på bordet? frågade öfversten, utan att taga sin blick från bankören.
— Vet inte. Erik räknade hastigt ihop sina sedlar. — Ett hundra åttio.
— Och tre femmor han klådde er på sedan han bytte korten — ett hundra nittiofem tillsammans, adderade öfversten.
— Det är inte rätt — — han visste — — försökte bankören protestera.
— Hosta upp hundra nittifem, din tjufska hund! om du inte vill hänga, röt en af de kringstående. — Det borde du nästan ändå.
Bankören plockade med darrande händer fram allt hvad han hade kvar. Det uppgick icke till mera än ett hundra sjuttiotvå. Men det ville ingen tro innan han vändt ut och in på alla sina fickor.