Endast på våren har prärin lif. Då kläder den sig i blommor och grönt; fint, mjukt grönt, som har något af brudlik blyghet och skiftar i otaliga, veka toner med vinden, ljuset och sommarmolnen. Men det är blott för några få veckor. Solen förvandlar snart allt det gröna till grått, grått af ett otal skiftningar åt brunt och grönt, som längst borta alla drunkna i en gråviolett ton af oändlig finhet, men grått i all hufvudsak, ett grått, hvari nybyggaren, som ej är slättbo, omöjligt kan spåra någon som hälst skönhet.
För honom är det allt ödsligt och enformigt, ödsligare och enformigare ju längre årstiden skrider framåt, ju mera slätten skiftar öfver i solförbrändt gråbrunt, utan omväxling ända till yttersta synranden.
Men ödsligare än någonsin är prärin, då den anlägger sin vinterskrud, som är skinande, bländande hvit, med endast där och hvar helt svaga, blånande skuggningar. På afstånd är det omöjligt att urskilja de räckor af låga, mjukt rundade kullar, hvaraf slätten består, åsbildningar, hvilka likt stelnade dyningsvågor göra prärin nästan mera regelbundet enformig än om den värkligen vore slät. Men de bryta i någon mån ljuset, och redan det är omväxling i den förfärande ödsliga enformigheten, som annars råder så långt ögat når.
Det är den, som framför allt annat värkar nedtryckande på nybyggarens sinne. Under sommaren har han sitt hårda, aldrig fullgjorda arbete, men vintern tvingar honom till sysslolös väntan, dag efter dag, vecka efter vecka utan tillfälle att växla ett ord med någon människa, ofta instängd i sin jordkula under dagar och nätter, då en blizzard brusar fram öfver prärin och hotar med ögonblicklig död allt, som ej funnit skydd. Endast okufligt seg, uthållighet och ett jämnmod, sådant få besitta kunna hjälpa honom att gå igenom de första åren, tills nybygget blifvit en gård med mångfaldiga sysslor, som icke lämna tid till grubbel, och jordkulan svällt ut till ett hus med utrymme för hustru och barn. Men håller nybyggaren ut så länge, så blir också vanligen hans belöning större an han någonsin kunnat hoppas på i "det gamla landet" — det han har i tankarna, då han säger "hemma".
Alls icke mindre, ehuru af väsentligt annan art, äro de svårigheter nybyggaren har att bekämpa i skogstrakterna, vare sig sedan att han slår sig ned längst borta i nordväst, i Oregon eller Washington, eller begynner bryta bygd uppe i nordliga Minnesota.
Af Minnesota hörde fordom — och "fordom" behöfver ju icke betyda så alldeles många år i Amerika — en stor del till de vildaste och svårast tillgängliga skogsområdena i Förenta Staterna. Ännu lefva där män, som på långt när icke hunnit gubbåldern, men dock mycket väl komma ihåg det senaste, blodiga indiankriget där, i trakter, hvilka nu helt och hållet göra intryck af gammal odlingsbygd. Ty det var icke längre tillbaka än i början af sextiotalet, då de alltid oroliga Sioux-krigarne i förbund med några andra stammar ödelade många kvadratmil nyodlingar där uppe, skonlöst slaktade män, kvinnor och barn och brände ned deras hus — allt för att häfda sin egen rätt till landet, där de förut varit obestridda herrar.
Sedan dess har odlingen emellertid på nytt häfdat sin rätt gentemot vildarne. Ända långt norrut ha nybyggarne redt åkrar och ängar och byggt upp trifsamma byar i den forna vildmarken, där numera på sin höjd några få hundratal, helt fredliga rödskinn finnas kvar. Endast längst i norr och nordost, upp emot gränsen till Kanada, äro skogarna i Minnesota ännu i det närmaste orörda. Timmerhuggarne tränga visst årligen allt längre in i vildmarkens hjärta, men ännu ha de icke helt rådt på den. Ännu äro skogarna där borta fulla af vildt och vattendragen af fisk. Endast de, som förut hade sin enda utkomst af jakten och fisket, ha försvunnit. Och därför står skogen där uppe ändå mera öde och tyst och hemlighetsfull än fordom, då de närmaste nybyggena ännu voro många dagsresor borta åt söder.
Under sommaren händer det väl som oftast att stadsbor tränga ett stycke in i ödemarken for att under en eller annan vecka ofreda de vilda djuren och lefva gränsmarkslif på lek. Men de nå aldrig mycket långt åt norr. Strömmar, kärr och sjöar och skogen själf hålla dem tillbaka. Leken begynner så otroligt fort likna allvar, om man tvingar sig fram litet längre in i ödebygden.
Det är på vintern odlingen tager sina fjät allt längre in mot den jungfruliga skogens hjärta, med dånande yxhugg och brakande af fällda skogsjättar, som lämnat ungdomsåren bakom sig redan då de första nybyggarne stego i land på kusten ettusen mil längre åt öster och slogo de första slagen i kulturens kamp mot vildmarken. Då kölden lagt broar öfver strömmar, sjöar och kärr och snön byggt väg genom den stiglösa bygden infinna sig timmerhuggarne i skaror och slå upp sina vinterläger icke långt innanför utkanten af den orörda storskogen. Och då de på våren draga därifrån har storskogens gräns flyttats ett stycke längre åt norr.
Inom längre eller kortare tid därefter komma sedan nybyggarne, men de ha ännu styft arbete innan den första sådden kan anförtros åt jorden. Den grofva timmerskogen är fälld, men stubbarna stå kvar och mellan dem vanligen annan skog så tät, att både eld och yxa måste tagas till hjälp för att reda åkern. Det är ett vida hårdare arbete än den simpla plöjningen ute på prärin, men mödans lön är fullt lika osäker. Hvad torkan gör ute på slätterna det uträttar ofta frosten i skogsbygden, isynnerhet de första åren, då det är svårast att passa på rätta tiden för sådden och rödjningarna ännu äro för små att bli fullt delaktiga af ljus och värme.