Skogen erbjuder virke och bränsle i öfverflöd, så att mycket litet till en början behöfver utgifvas för hus och redskap. Men sedan de första, svåraste åren gått förbi, skrider skogsnybygget icke lika hastigt framåt som den nya gården på slätten. I skogen kommer en duktig karl lättare i gång utan stort annat kapital än sina egna armar, medan han på prärin nödvändigt behöfver något att börja med. Men öfveralt äro de första åren liktydiga med hårdt arbete och svåra umbäranden, långt från hemland, vänner och mänskligt umgänge — från allt med ett ord, som annars i någon mån lindrar lifvets möda.
På prärin.
— Gud ske lof! där är ändtligen en gård!
Men i stället för att skynda på sina steg i den djupa snön stannar Thomas Anttila för att pusta en smula och därjämte för att taga i närmare ögnasikte den skorsten, som sticker upp ur sluttningen till vänster. Det är den, som ingifver honom tanken att han anländt till en gård, ty något annat spår af människor eller mänskligt arbete står där icke att upptäcka.
— Gårdar fins det ju visst här i landet af alla möjliga slag, anmärker Anttilas följeslagare, i det också han stannar för att betrakta skorstenen, som är ytterst konstlöst hopfogad af fyra brädstumpar. — Men om det också är en gård, så bor där ingen. De skulle nog ha eld i en sådan köld.
— Må vara, medger Thomas och sätter sig i rörelse åt skorstenen till — men vi kunna åtminstone ligga där i natt. Det är i alla fall bättre än snön.
Den andre, som är Anttilas son, följer efter utan att svara något på anmärkningen, mot hvars riktighet där ju noga taget icke häller fins något att invända. Honom är det för öfrigt fullständigt likgiltigt hvar de finna tak öfver hufvudet, ja, i det närmaste likgiltigt om de finna något tak alls. Så ytterligt utled är han redan på Amerika, ehuru det icke är mera än ett par månader sedan han anlände dit med den fribiljett hans far skickat honom.
Fadren däremot — Thomas Anttila — hade redan i två år arbetat i guldlandet. Men han hade icke lyckats spara ihop mera än jämt och nätt tillräckligt till en biljett för sonen, hvilken han lämnat så godt som vind för våg, då han själf reste hemifrån. Och nu hade de dåliga tiderna kommit också i Amerika!
Sonen hade knappast hunnit ut till Nebraska, där Thomas Anttila arbetade, innan arbetet tagit slut. Bolaget, som tagit itu med ett stort öfvervattningsföretag där borta, hade gått öfverända. Och därmed hade naturligtvis alla förhoppningar på en farm i den för odling öppnade trakten likaledes ramlat. De hade icke ens kunnat få ut sin fulla arbetslön, och någon annan förtjänst i den näjden var det omöjligt att tänka på, då en sådan mängd arbetare på en gång blifvit lediga. Det enda de kunde göra var att begifva sig på väg för att söka arbete i någon annan del af landet. Så långt som till Omaha hade bolaget transporterat dem, som ville vända sig österut, men därifrån måste de taga sig fram på egen hand.
Thomas Anttila och hans son hade vandrat uppåt längs Iowa gränsen och hade arbetat där och hvar hos farmare, hvilka ännu icke slutat sin tröskning, eller voro på efterkälken med andra höstsysslor. Men någon förtjänst att tala om hade det ej kunnat blifva af sådant.