Det var orsaken hvarför Thomas till sist beslutat att med så få omvägar som möjligt sträfva upp till Minnesota, där han förut en gång funnit lönande vinterarbete i skogarna. Och hans son hade själffallet följt med. Han hade haft mera än nog af att arbeta en dag på en farm, ett par på en annan och däremellan ofta tillbringa tre eller fyra på de eländiga vägarna, som icke voro en smula bättre än de uslaste byvägar hemma. Men till och med de voro att föredraga framför att trampa i knädjup snö utan minsta tillstymmelse till väg eller stig, såsom de nu gjort dagen lång.
Tre dagar tidigare hade de på morgonen lämnat en nybyggares jordkula, där de haft nattkvarter, och hade samma dag på aftonen kommit fram till en annan, af sin egare öfvergifven bostad af samma slag. Under natten där hade snöstormen brutit ut med sådan våldsamhet att de icke kunnat tänka på att tåga vidare, utan hade tvungits att tillbringa hela följande dygn i den usla kojan, där det icke ens fans bränsle, så att de kunnat hålla sig varma.
Stormen hade dragit förbi under den andra natten men därförinnan hade den så grundligt utplånat hvarje tecken till väg, att de nu otvifvelaktigt gått vilse. Ty enligt hvad man uppgifvit, skulle de efter två dagars vandring bort komma till ett bebodt nybygge, icke till ytterligare en öfvergifven jordkula såsom de nu gjort. Och kölden, som följt på stormen, skärpte till för hvar minut, nu sedan solen sjunkit så lågt ned. Ingen under därför att både Thomas Anttila och David, hans son, kände sig allt utom förhoppningsfullt stämda, där de vadade fram genom den lösa snön mot skorstenen af fyra brädstumpar.
Först försökte de helt enkelt trampa ned snön så mycket att de kunde komma åt dörren. Men där fans alldeles för mycket för att det skulle låtit sig göra, hvarför David med mycken möda praktiserade sig genom drifvorna upp till skorstenen och sökte bryta lös ett par brädlappar att använda som spadar. Medan han höll på därmed tyckte han sig höra något ljud inifrån jordkulan.
Han lyssnade ett par ögonblick, hvarunder allt var tyst där nere. Men så hördes det igen. Det lät som gråt af ett litet barn, svagt och ynkligt.
David Anttila ref lös hela skorstenen i ett tag och kom med fart ned till sin far.
— Där inne är ett barn, som gråter, sade han och började skofla snö så det yrde om honom. — Och ingen eld ha de, fast det är så kallt!
Thomas skakade på hufvudet och förmenade att sonen väl hört miste, eller att det kanhända till och med var något slags varsel. Men han hjälpte ändå med skoflandet, tills de om en stund nådde fram till dörren, som icke ens var låst.
Först kunde de ingenting se i den djupa skymningen och gråtandet hade också upphört. Men då David frågade om där fans någon började det på nytt. Och då sågo de också något röra sig på sängstället vid motsatta väggen.
De gingo fram till den gråtande och sågo att det var en liten flicka, som halft satt och halft låg på bädden, lutad framåt öfver något de inte genast kunde urskilja. Hon vände ansiktet mot dem.