— Mama so sleepy, sade hon med en snyftning, som dock var halft kväfd af rädsla och nyfikenhet i förening.
Då varsnade de en kvinnas ansikte bakom den lilla, ett ansikte så stelt och blåblekt, att de utan vidare förstodo att kvinnan var död.
— Mama get up! manade barnet ängsligt och strök det stela ansiktet med sin hand. Då intet svar följde vände hon sig igen till de båda främmande.
— Mama cold! sade hon trohjärtadt — Katie cold too!
— Herre Jesus! utlät sig David och blickade rådlöst omkring sig. —
Huru länge må den lilla stackaren redan ha varit här ensam!
I kojan fans intet bränsle, men brädstumparna från skorstenen kommo väl till pass. Inom ett par minuter hade David täljt en hop spånor från en af dem och kort därpå flammade en brasa på härden af stenar och lera i ett af jordkulans hörn.
— Kom och värm dig, uppmanade David den lilla på finska, så snart brasan tagit tillräcklig fart att sprida någon värme, och böjde sig framåt för att lyfta henne från sängen.
— Mama too, jollrade flickan, som väl icke förstod hans ord, men nogsamt uppfattade det vänliga tonfallet. — Get up mama! tillade hon och smekte igen den döda modrens ansikte.
Men då denna förblef orörlig, sträckte hon armarna mot David.
— So sleepy — mama so sleepy, sade hon ängsligt och undrande och lät honom bära sig fram till brasan.