En stund satt hon stilla på Davids knä och tryckte sig tätt upp till honom, men inom kort blef hon orolig på nytt.
— Hungry, förklarade hon — Katie very hungry.
— Hon vill ha mat, tolkade Thomas såsom den mera språkkunnige af de två. Och därmed begynte han leta i ett litet skåp, som upptog hörnet midt emot eldstaden, samt i några skålar och kokkärl, som stodo på en hylla därinvid. Men letandet var fåfängt. Där fans intet som hälst ätbart i hela bostaden, hvarför han i en skrämd hviskning meddelade sonen sin tanke att kvinnan dött af svält.
— Hon gaf väl de sista matbitarna åt barnet, förmodade han, alltjämt hviskande som om han fruktat att den döda kunnat höra hans ord.
David svarade ingenting, utan gick med flickan på armen bort till sin hoprullade filt, den han lagt ifrån sig vid dörren. Ur knytet framtog han ett bröd, bröt ett stycke däraf för henne och satte henne ned på bänken vid spiseln. Medan hon var sysselsatt med brödbiten, fyllde han därpå en liten järngryta med snö och hängde den öfver elden, hvarefter han bröt en del af brödet i små stycken och lade dem i grytan.
— Hon behöfver någonting varmt, förklarade han sitt förehafvande för fadren. Och så fort brödet uppmjukats tillräckligt började han mata den lilla, som med synbart nöje på nytt kröp upp i hans famn. Men innan hon sväljt mera än några få skedblad höll hon upp som om hon med ens erinrat sig något.
— Mama too eat! vädjade hon med en frågande blick ur sina stora, gråblå ögon till den nye vännen, som visst icke förstod orden, men i alla fall uppfattade att ett eller annat icke var som sig borde.
— Hon vill också gifva åt sin mor, förklarade Thomas sakläget, hviskande såsom förut. Och därpå samlade han ihop allt det bästa af sin rådbråkade engelska för att intala barnet att modren snart skulle vakna och då äta i sin tur. Så mycket engelska hade han aldrig förut talat på en gång, men så hade han också tillfredsställelsen att den lilla till slut lät förmå sig att fortsätta sin måltid. Och så snart hon slutat, somnade hon på Davids knä. Han svepte henne varligt in i filten och lade henne ned på bänken närmast brasan. Först därpå drog han fram sin pipa ur bröstfickan, stoppade den betänksamt och började röka.
Fadren följde helt mekaniskt exemplet. Och så rökte de båda en stund under obruten tystnad, David då och då blickande bort mot sängen, där den döda kvinnans blåbleka ansikte skymtade fram hvar gång brasan flammade till en smula. Till sist steg han upp, lade pipan ifrån sig på spiseln och gick bort till sängstället samt täckte omsorgsfullt öfver den döda.
— Om man nu visste hvad man skulle göra med barnet, sade han, utan att direkt tala till fadren, då han satt sig och fått pipan i gång på nytt.