— Hvad skulle man väl göra med henne. Hon har nog en far, som snart måste komma hem. Där i knuten stå ju hans stöflar.
— Om vi bara hade mat tillräckligt att vänta, funderade David. — Men brödet räcker inte längre än i morgon. Hvem vet när han kommer hem.
— Jag tänkte inte häller att vi skulle vänta, förtydligade fadren sin mening, ehuru med en viss tveksamhet och ändå mera lågmäldt än förut. — Om vi ännu en gång gifva mat åt flickan på morgonen, så står hon sig nog tills fadren kommer. Man kunde ju dessutom lämna litet bröd åt henne.
— Inte kunna vi lämna henne ensam här med sin döda mor, förklarade
David bestämdt. — Ingen vet ju huru länge hon måste vara allena.
— Långt kan väl fadren inte ha gått. Och vårt fel är det ju i alla fall inte alls om det räcker länge innan han kommer.
— Då vore det bättre att slå ihjäl henne genast, sade David förtytsamt. — Hällre än att lämna henne här, bär jag henne huru långt som hälst.
— Hvart bär du henne? Då man själf inte vet hvilken dag man får börja svälta, är det inte värdt att skaffa sig andras barn på halsen.
David ansåg det synbarligen icke värdt att svara. Han bröt lös dörren samt ett par hyllor från skåpet, friskade på den knapphändiga brasan och kokade ännu en gryta brödvälling för fadren och sig själf. De åto sin kvällsvard under fortsatt tystnad och omedelbart därpå lade sig David på jordgolfvet i kojan till sådan hvila han kunde finna. Barnet skulle icke lämnas där att svälta och frysa ihjäl, det hade han beslutat, och mera kunde han för tillfället inte göra. Men Thomas Anttila rökte ännu en pipa, innan han lade sig — så nära sonen att han kunde täcka denne med hälften af sin filt.
— Har natten hämtat dig några andra tankar? frågade han på morgonen, då David tändt på de sista små trästycken där funnos.
— Nej, svarade denne kort. Hans beslut var fattadt, och därför ansåg han onödigt att inlåta sig på vidare ordande om saken.