— Gammal är du ju nog tillräckligt att göra som du vill, men nog har du mycket att lära ännu, innan du kommer tillrätta i världen, filosoferade fadren. — Man måste kunna hjälpa sig själf, innan man börjar hjälpa andra.
Men han vägrade dock icke sin hjälp såsom tolk, då det blef nödvändigt att öfvertala den lilla att följa med dem. Tvärtom gjorde han sitt allra bästa för att öfvertyga henne om att modren gått ut. Men först då han föll på den lyckliga tanken att berätta att hon gått att möta pappa, lät Katie lugna sig och förmå sig att lämna jordkulan, som i alla fall var det enda hem hon kände.
— Du kunde åtminstone taga modrens kofta att svepa omkring henne, föreslog Thomas Anttila, då de voro redo att gå. Men David bara kastade en halft skrämd blick mot den döda, medan han lindade in barnet i sin filt.
Det blef en tung dag för de båda männen, tung isynnerhet för David, som icke kunde låta den lilla taga ett enda steg i den djupa snön, utan bar henne dagen i ända. Till frukost hade de endast förtärt en del brödvälling och ingenting annat än en bit bröd hade de häller för middagsmålet. Detta intogo de på en solig fläck, där en af de låga åsarna i någon mån skyddade mot vinden, som icke mera var synnerligt häftig, men genomträngande skarp — en bitande nordväst, som kom ända bort från ishafvet öfver kala tundror och prärier, där hvarken skog eller bärg bröto dess udd.
Först fram på aftonen, då solen redan gått ned och kölden igen bet genom märg och ben, kommo de fram till ett bebodt nybygge med ett värkligt hus. Där begärde de nattkvarter och Thomas redogjorde så godt han kunde för fyndet af den döda kvinnan, tilläggande att de tagit barnet med sig, då de icke kunde vänta tills någon kom och tog vård om henne. Och farmfolket i sin tur berättade, att den lillas far tre dagar tidigare vandrat förbi på väg hem från settlementet — byn — dit han begifvit sig för att skaffa föda åt sig och de sina.
De hade nog sökt öfvertala honom att stanna öfver natten, då det redan varit sent och vädret sett hotande ut, men han hade trott sig kunna hinna hem innan det bröt lös och gick vidare. Hustrun var sjuk och svag, hade han sagt, och flickan ännu för liten att kunna reda sig. Han hade väl blifvit öfverraskad af snöstormen och hade säkert frusit ihjäl. Det var inte en af tusen, som kunde slå sig fram mot en blizzard och han såg ingalunda särdeles stark ut. En herreman, som gifvit sig ut till västern, men alls icke dugde till nybyggare, sade de.
De skickade likvisst bud till settlementet för att meddela hvad som händt och bedja ett par män komma och hjälpa att leta efter den försvunne, då de, som hämtat underrättelsen, voro alltför trötta efter sin dagsmarsch, att gå ut på nytt. Så snart hjälparne anländt, kort efter midnatt, begaf sig nybyggaren själf på väg med dem. Åtminstone ett par mil måste den försvunne ha hunnit innan stormen öfvermannade honom, och då de kommit så långt kunde dagen icke mera vara långt borta, så att de kunde börja leta på allvar. Död var karlen utan tvifvel, men de ville ändå ej lämna honom åt coyoterna. Om snön icke varit så djup skulle det väl till och med redan varit för sent.
Letarne återvände först nästa eftermiddag och hämtade med sig den säck mjöl den förolyckade burit, då han vandrade hemåt. De hade funnit honom en knapp halfmil från jordkulan, där hustrun väntat honom till sitt sista andetag. Om det ej varit för snöyran skulle han kunnat se sitt eländiga hem från platsen där han stupat. En höjning af snötäcket hade visat hvar han låg. De hade fört honom till jordkulan, där de lagt honom jämte hustrun, hvarpå de spikat fast dörren och täppt till skorstensöppningen. Längre fram, då marken tinat, skulle de gräfva en graf för dem.
Men papper eller annat, som kunnat lämna någon upplysning om hvem de båda döda varit, eller hvarifrån de flyttat ut till västern, hade icke funnits i kojan. De hade förgäfves sökt genom hvar vinkel och vrå. De få af grannarne, som öfverhufvudtaget råkat i beröring med mannen under de aderton månader han bott där i trakten, hade aldrig kallat honom annat än "gentleman Jack". Han hade aldrig meddelat vidare om sig själf än att han var hemma från de östra staterna, hvilket för öfrigt hvem som hälst kunde både höra och se. Om hustrun visste de ännu mindre, endast att hon icke föreföll att tillhöra samma klass som mannen. De hade alltid trott, att det var för hennes skull han lämnat sin hemtrakt. Men ingen visste ens om han hade några släktingar eller vänner, som skulle brytt sig om att få veta hvar och huru han slutat.
Frågan gällde därför endast hvad man nu borde företaga sig med barnet, men därvidlag voro goda råd dyra. Från settlementet hade de få farmarne också infunnit sig för att höra nyheterna och deltaga i öfverläggningen, men bland dem fans ingen, som kunnat eller velat antaga sig henne. De voro själfva allesamman mera eller mindre nybyggare och funno det svårt nog att reda sig med sina egna familjer. Det enda de kunde göra eller föreslå var att föra henne till hufvudorten i grefskapet, där dess sheriff bodde. Han finge se till att hon kom in på fattighuset, ifall ingen där kunde eller ville åtaga sig henne. Därom enade de sig snart alla.