Redan den andra dagen begaf han sig på väg så fort solen gått upp, med kälkrepet bundet kring lifvet, så att han knappast alls kände vikten af sin skyddsling och den rikliga matsäcken. Och Thomas Anttila följde med. Trots alla invändningar rörande Katie hade han ingenting emot att hälst för några dagar slippa brödbekymren. Och till Minnesota ville ju också han.
I skogen.
Inne i en tät dunge står en lång, låg byggnad, med väggar af rund, obarkad stock, tätade med mossa. På ena kortväggen finnas två små fönster, ett på hvar sida om en trång dörr, och utanför dörren har skogen huggits ned på några famnar åt alla sidor, men annars stå de väldiga stammarna tätt tillhopa rundt om byggnaden. De ha lämnats i ro till vårvintern, då hygget lider mot sitt slut, ty de skydda i betydande mån mot kölden och snön. Mera än de två små fönstren behöfva invånarne icke. Fönster äro bräckliga tingestar, som lätt slås sönder på vägen från odlingsbygden och dessutom är det ju egentligen endast nattetid huset är bebodt.
Bebodt, det vill säga af andra än kocken, som ser till arbetslagets kroppsliga nödtorft och därför är där dagen i ända. De öfriga äro från solens uppgång till dess nedgång ute på hygget, dag ut och dag in, söndagen liksom andra dagar. Endast då snöstormen dånar genom skogen, bringande de gamla träden att böja sig som vass och att sucka och braka och jämra sig som om deras sista timma slagit, stå timmerhuggarne att finna inomhus. Och då sofva de som björnen i idet.
Innantill ser huset icke mycket trefligare ut än på utsidan. Golfvet är intet annat än den hårdtrampade jorden och rundtom väggarna finnas sängställen, lika konstlöst hopslagna af kiladt virke som det långa bordet mellan dem och de jordfasta bänkarna på ömse sidor om bordet. Grofva klädesplagg, filtar och täcken samt några skinnfällar ligga vårdslöst kastade på sängställena, medan stöflar af ännu gröfre slag finnas kringströdda litet hvarstädes. Men luften där inne är på långt när icke så dålig som man kunde förmoda, ty dels äro de flesta af bäddarna fyllda med färska, fina barrkvistar, som dofta kåda, dels äro väggarna så pass glesa, att ventilationen är af ypperligaste slag.
I ena ändan af det långa rummet står en plåtkamin af det slag, som antingen är rödhet eller icke skänker någon värme alls. Den andra ändan, den, som är försedd med dörr och fönster, upptages af köket, hvilket på intet sätt är afskildt från resten af huset, men försedt med en spis, något liknande en stor låda, fylld med sand och stenar. På den brinner elden fritt under ett väldigt rökfång af grofva kilade plankor.
Kocken sysslar som bäst med kvällsmålet, och det är tilltaget i aktningsbjudande skala. Arbetslaget består af tjugu män, alla af de starkaste ock segaste och alla i sin bästa ålder, ty endast sådana duga för vinterarbetet i vildmarken. Men sådant folk behöfver föda i mängd. Det är icke mindre än en hel fläsksida kocken håller på att steka på en järnplåt med uppåtböjda kanter. Och samtidigt gräddar han på en annan plåt tunna hvetekakor, af hvilka där redan finns en försvarlig stapel, men utan att han ännu tyckes anse det förslå. I en stor, öppen gryta kokar något slags mörk vätska, hvars doft anger dess natur af kaffe.
Kocken, hvars knotiga, seniga kropp alls icke passar ihop med hans ämbete, blir slutligen färdig med tillrustningarna för kvällsvarden. Då tänder han sin pipa och ställer sig i den öppna dörren för att svalka sig en smula, medan han väntar på arbetslaget, som icke kan dröja länge numera, då solen just går ned.
Innan han varsnar något tecken af arbetskamraterna hör han emellertid ett dämpadt ljud af fotsteg i snön från motsatt håll och omedelbart därpå träder en man fram ur skogen. Kocken betraktar honom med någon förundran, men utan att röra sig och utan att yttra ett ord till hälsning. Det är allt utom vanligt att få besök af någon där i ödemarken, inte af anständigt folk åtminstone. Troligen bara någon drifvare, som söker nattkvarter och ett mål mat. Fast icke ens sådana äro vanliga företeelser i skogen.
Men så får kocken med ens syn på ett underligt bylte på kälken, hvilken mannen drar efter sig, med kälkrepet bundet kring lifvet. Det är ju — nej — jo, så hjälpe honom Gud, är det inte ett barn, som halft ligger och halft sitter på kälken, sofvande så tryggt som i sin egen säng.