— Herre Jesus! säger kocken halfhögt och tar i häpenheten pipan från munnen.
— Hvad för en galning är ni, som hämtar ett litet barn hit ut i vilda skogen? hälsar han därpå mannen. Och tillägger några mustiga ord af innebörd, att han nog redan sett ett och annat i sina dagar, men aldrig någonting fullt så ursinnigt.
— David Anttila är jag, från Sotkamo, besvarar den nyanlände lugnt hans fråga, utan att fästa sig vid kommentarierna. — Och galen är jag inte. Jag hade ingen att lämna flickan åt, och därför tog jag henne med.
Han hade stannat nära dörren och drog i sin tur pipan betänksamt ur fickan, knackade ur den mot insidan af vänstra handen och blåste ett tag genom munstycket för att öfvertyga sig om att den var klar. Men innan han hann längre afbröts han af kocken, som icke tagit sina ögon från det sofvande barnet.
— Nå, riktigt slug kan du väl inte heller vara, förmodade han, — efter du inte ens har förstånd att hämta henne in i värmen.
— Då ingen bjudit oss in — — — började David och stack pipan tillbaka. Men resten gick förlorad för kocken, som utan vidare lyfte upp hela kälken och bar den in i huset, tätt följd af David, som ännu hade kälkrepet kring lifvet.
Åhhå! du barnstackare, hvad du har för en far! mumlade kocken, medan han löste upp byltet, hvars kärna bildades af den lilla, och så varsamt bar henne till den närmaste bädden, att hon icke ens vaknade.
Det blef för mycket för David, där han höll på med att frigöra sig från kälkrepet.
— Jag är inte hennes far, förklarade han sträft. — Hon hittades i en koja, där hennes mor låg död, och jag tog henne med.
— Hvar? frågade kocken, med en hel värld af tvifvel sammanprässad i det ena, korta ordet.