— I Dakota.
— Och därifrån har du dragit henne på kälke ända hit?
Hans ton var ännu i hög grad tviflande, men uttryckte på samma gång en viss, omedveten respekt.
— Då jag inte kunde få arbete annanstans, likasom ursäktade sig David och drog på nytt pipan ur fickan. — Och far hjälpte till på vägen.
— Hvar är han?
— Han fick arbete i det utländska lägret några mil härifrån. De hade förlorat en man, men ville inte ta mig med barnet.
— Förb—de hedningar! lydde kockens omdöme om de närmaste grannarne i skogen. — Och hvad tänker du nu företaga dig med den stackaren?
— Om här sku finnas arbete, sade David med en tveksam blick på den allt utom inbjudande omgifningen — så kunde jag väl sörja för henne.
— Och kanske taga henne med, när du är på hygge? — det är inte så litet tokig du måste vara i alla fall, förmenade kocken med hjärtlig rättframhet, men alls icke ovänligt. Och på samma gång såg han själf ytterst fundersam ut.
David kunde icke undertrycka en känsla af modlöshet vid tanken på alla svårigheter, som reste sig i hans väg. Men innan han hunnit besinna sig på något svar, hördes tramp af en mängd fötter och dörren slogs upp.