— Fram med all mat du har, ropade en röst. — Vi — — —
— Håll käften! afbröt kocken med något likt ett undertryckt rytande den ytterligt förvånade talaren. — Här är ett barn, som sofver.
— Ett barn? — det ljuger du visst! Men hans röst sjönk emellertid till en hviskning, och hela sällskapet kom in på tå, med så litet buller som möjligt.
En efter annan gick fram till sängstället, där den lilla låg. Och sedan de med egna ögon öfvertygat sig om att det värkligen var ett barn, som råkat in dit i ödemarken, blefvo de alla stående omkring henne, alltför häpne att göra annat än stumt gapa på den ovanliga företeelsen. De flesta af dem hade redan arbetat ett par år där borta i skogarna, huggande stock under vintern och flottande den under sommaren. Ett barn hade öfverhufvudtaget blifvit en värklig sällsynthet för dem och ändå mera midt i vintern inne i djupa skogen.
— Maten är färdig, afbröt kocken deras ljudlösa förundran — ni väcker henne ännu om ni inte komma därifrån. Här är tillräckligt för dig också, vände han sig inbjudande till David.
— Det är han, David Anttila, som hämtat flickan hit, på kälke från
Dakota, tillade han såsom ett slags presentation.
Fläsket, hvetekakorna och kaffet försvunno med otrolig fart, under många undrande ögonkast bort mot den främsta bädden, men utan att många ord yttrades innan måltiden var i det närmaste undanstökad. Då först ställdes på allehanda omvägar en hop frågor till David om fyndet af flickan och hans vandring med henne, så att hela historien småningom kom ut. Och dem tycktes det icke förefalla fullt lika naturligt som honom, själf att han oombedd åtagit sig ett främmande barn.
— Nog är du väl litet galen, men sämre karlar har man sett, hopsummerade Abel Korhonen, lagets boss eller förman, sina tankar om saken — han, som redan arbetat fem år i skogarna och sades ha köpt ett hemman i Saarijärvi med förtjänsten. — Om vi bara kunde gifva dig arbete, så skulle det väl reda sig på något sätt. Men vi äro fullt lag.
— Det kunde väl ställas om, ifall han vill taga min syssla, anmärkte kocken eftertänksamt, som om den lösningen just fallit honom in. — Laget kunde betala honom för det och jag börjar hugga i stället. Det tycker jag i alla fall bättre om än att stå här och röra i grytorna.
Så mycket intryck tycktes Davids galenskap i alla fall ha gjort på sällskapet, att ingen enda ens drog på munnen åt kockens uppenbara lögnaktighet. Den var ju särdeles afundsvärd, som fått blifva kock — lätt göra inomhus och full andel i lönen för det gemensamma betingsarbetet. Det var helt annat än att stå och hugga i alla väder och vindar tills ryggen värkte. Men ingen yttrade ett ord, utom David själf.