— Dåligt skulle det väl gå med min kokning, invände han, — det är inte en syssla jag är van vid.
— Hvad för slags baroner tror du de här herrarna äro, att din kokning icke skulle duga åt dem? frågade kocken öfverlägset. — Jag kan väl visa huru det går till.
— Inte äts här alla dagar kycklingsstek med gräddsås, anmärkte Kalle Lehtinen, som var en oförbätterlig slarf, men lagets skämtare och allmänna favorit.
De andra grinade ett stumt bifall, utom Abel Korhonen, som menade tro på att David icke var af den rätta sorten för Amerika.
— Här i landet tar man hvad som bjuds, förtydligade han sin mening — och gör så godt man kan. Inte har Koivumäki så skämt bort oss med maten, att vi inte komma till rätta med din kokning.
— Nej, fet har man inte blifvit, bekräftade Kalle Lehtinen. Men innan han hann tillägga något hördes ett ljud af gråt från sängstället. Katie hade vaknat och var så skrämd af den främmande omgifningen, att hon icke genast lät lugna sig, ehuru David omedelbart gick bort till henne.
De sutto alla tysta och lyssnade, medan David hastigt framletade en brödbit från sitt vägkostknyte. Men den var torr och hård och förmådde icke trösta den lilla.
— Hvad hon gråter vackert! uttryckte Korhonen halfhögt lagets känslor.
Och det satte lif i kocken.
— Vackert är det nog, medgaf han — men inte är det väl roligt för henne. Kanske sku' hon tycka om litet sirap på brödet? frågade han af David.
Han hällde litet i en bleckmugg och sedan Katie en gång fått smak på läckerheten glömde hon så fullständigt sin rädsla, att hon till och med lät Koivumäki bära sig fram till bordet. Men till tåls gaf hon sig icke, innan David satte sig bredvid dem.