En efter annan kommo de öfriga också närmare, tills de bildade en tät ring kring henne. Ingen yttrade på länge ett ord, men hvar gång hon jollrade något till David, såg den ene på den andre. Och då hon skrattade af förtjusning öfver sin sirap, grinade deras orakade fysionomier alla med, som på kommando.
Höjdpunkten af beundran nådde de, då hon försökte sticka en sirapsvåt brödbit också i Davids mun.
— Uncle Dave eat too, uppmanade hon — it nice.
— Nå, aldrig har jag sett maken! brummade en af beundrarne.
En sådan flicka skulle jag också tagit, förklarade en annan.
Men då Katie kastade en förvånad blick på de skäggiga männen, som kommit allt närmare, drogo de sig hastigt ett par steg längre bort. Och smågrinade en ursäkt för sin närgångenhet.
Endast Kalle Lehtinen tycktes fatta att situationen kräfde något annat och mera än platoniska uttryck af beundran. Han tömde först den bädd, där Katie sofvit, på dess innehåll af kläder och annat. Och därpå begynte han plocka ihop alla de färskaste och finaste barrkvistarna från de öfriga sängställena, tills han fyllt hennes med endast det bästa huset i den vägen kunde bjuda.
— Tag min filt åt henne att ligga på, den är alldeles ny, uppmanade en af männen.
— Och min fäll till täcke, yrkade en annan.
— Nej, min rya, som gumman skickade i somras med Koivumäki, invände en tredje.