— Vi taga båda, afgjorde Lehtinen prompt — och hänga ryan på väggen, så blåsten inte kommer åt henne.
Tack vare bidragen från de öfriga hade han snart gjort i ordning en bättre sofplats än Katie troligen haft sedan hon hämtats till västern. Och i kraft däraf ansåg Lehtinen sig klarligen ega rättmätiga anspråk att få hjälpa till då den lilla lades till sängs.
Han drog egenhändigt kängorna af henne och sedan han själf noga skärskådat dem ställde han dem på bordet framför de andra.
— Titta på de här!
Och gubbarna tittade småmysande, länge och grundligt på de lustiga tingestarna, som noga tagit form efter den lillas fötter.
— Nu är det bäst att vi göra upp saken med dig, sade Abel Korhonen, då David sällade sig till de öfriga, sedan Katie somnat. — Jag har tänkt att vi skulle gifva dig en och en half dollar om dagen och födan. Vi förtjäna nog mera, men vi göra betingsarbete, och det är tyngre än att vara kock.
— Nog skulle också mindre förslå, menade David — åtminstone tills jag lär mig att koka.
— Det måste du lära på två dagar, förklarade Koivumäki. — Den här veckan till slut kokar jag och du får se på, men sedan måste du sköta dig själf.
— Och barnet? Det får jag väl betala för?
— Nå, hvad mera! Inte hålla vi något hotell, där man betalar för hvar munsbit mat. Hvad hon orkar äta är henne nog gärna unnadt. Inte for att jag frågat de andra, tilllade förmannen — men jag tror de alla tänka lika.