— Man måste gifva litet också åt barnstackaren, mumlade han och gick med osäkra steg bort till sängen med sin bleckmugg.
— Här är litet att värma hjärtat med, lallade han — drick, du lilla kryp, så blir du glad.
— Låt bli! protesterade David och sköt undan hans hand. — Det får du inte göra.
— Hvad är det du börjar kommendera? väsnades Lehtinen. — Bättre karl skall det vara, som säger hvad jag får göra.
— Bättre eller sämre, men det här gör du inte.
Och då Lehtinen lika fullt sökte tränga sig fram skuffade han honom tämligen omildt åt sidan.
— Jaså, du börjar skuffas, sade denne ilsket. — Men här är en karl, som kan ge tillbaka om du vill slåss!
Därmed fattade han tag i David, men denne, som knappast smakat på whiskyn, fann det allt utom svårt att skaka honom ifrån sig. Och det gjorde han så eftertryckligt att Lehtinen tog öfverbalans och föll öfver bordet.
Men en af de andra, som också redan hunnit bli betydligt varm, högg i sin tur David i kragen. Han var en helt annan motståndare än Lehtinen, så att David hade händerna fulla med att försvara sig. Därunder hann Lehtinen resa sig och kom med en annan, fylld mugg fram till Katie, som var för mycket förundrad och skrämd på en gång att ens mera skrika.
— Nu ska du få dig en tår, mumlade Lehtinen otydligt, glömsk af allt utom sin första, druckna tanke.