Men innan han kunde utföra den var Koivumäki med ett par långa steg framme vid sängen och kastade honom åt sidan som en tom säck, så hårdt att han hvarken förmådde resa eller röra sig på ett par minuter.
Det satte eld i det öfriga sällskapet, hvaraf flera syntes böjda att taga Lehtinens parti mot David, som rifvit sig lös från sin vederdeloman och nu sökte lugna den lilla.
Koivumäki höll de andra tillbaka.
— Kom inte hit, varnade han. — Det händer något underligt om ni försöker.
Abel Korhonen trädde också emellan.
— Skämmas skulle ni allesamman, sade han — ser ni inte att flickstackaren är skrämd halft från vettet? Och Lehtinen borde ha stryk tills han blir nykter igen. Att försöka gifva whisky åt ett litet barn och sedan ställa till slagsmål!
— Inte passar det ju riktigt att slåss, så att barnet ser, medgaf en af dem, som nyss varit ifrigast. — Det tänkte ingen på. Och inte är Lehtinen någon elak karl häller — inte ville han göra något illa.
— Det bryr sig ingen om hvad han ville eller inte ville. Om ej Koivumäki hunnit emellan, så hade barnet kunnat vara dödt nu — en hel mugg whisky!
— Oi, oi, oi! jämrade sig Lehtinen, som af den hårdhändta medfarten och förmannens allvarsamma vrede med ens bragts öfver det vildsinta stadiet, in i en gråtmild stämning. — Nu tro de att jag tänkte döda henne — barnet, som jag inte ville röra hårdt med ett enda finger. Inte är jag ju ändå barnmördare, fast jag må vara litet full.
Och han storgrät af samvetskval och whisky i förening.