Det tyckte hon för öfrigt häller inte riktigt om. Han klappade henne alltid då han gaf henne något, och då såg han så otäck ut, att hon nästan mådde illa då hon tänkte på det. Men hon behöfde inte låta märka att hon förstod något, så skulle han väl lämna henne i fred. Med den trösten och en sista kalkyl öfver huru mycket hon antagligen skulle ha hopsparadt vid årets slut somnade hon vanligen från sina funderingar, dem hon aldrig hade tid att syssla med under dagens lopp.
Sommaren gick under fortsatt blomstring af hotellaffären. Lena snäste till kurtisörerna lika ampert som förut, sparade, arbetade och kalkylerade likasom förut och kände sig stolt öfver att redan ha skickat hem fulla femtio daler. Tuominen var aldrig mera riktigt nykter. Han satt dagarna i ända i krogrummet, men gjorde ingenting annat än drack med sina kunder. Och Wehkalainen hade tagit hyra för en resa till Brasilien — d.v.s. han hade, nästan dödfull, öfverlämnats åt en kapten, som inte på annat sätt kunde få ihop en besättning för Rio Janeiro, där gula febern rasade alldeles ohyggligt det året. Tillbaka skulle han inte komma förrän på senhösten, om han alls kom tillbaka. Men undgick han farsoten, så var det en ypperlig affär, ty hyrorna på Rio voro höga och det var underförstådt med kaptenen att han inte skulle gifva ut en cent åt den gamla suputen, innan de väl voro tillbaka i New-York. Alt tycktes gå Tuominen väl i händer, och därför kände han sig vänligt stämd mot hela världen och ingalunda minst mot Lena.
Det var noga taget den enda förargelse han egentligen hade, den att Lena alls inte vänligt upptog hans försök att närma sig. Han kunde ibland sitta långa stunder och betrakta henne, där hon rörde sig bakom disken, flink och rund och treflig som alltid, och ju längre han såg på henne desto mera blänkte hans sura ögon. Och råkade Lena vid sådana tillfällen gå ut, så följde han genast efter, men rörde han bara vid henne, så fräste hon till som en katt och sade att han borde skämmas. Tuominen kände sig altmera förbittrad hvar gång han tänkte på det och hade småningom arbetat sig upp till en drucket envis begärelse, den han hvarken kunde eller ville bemästra, utan tvärtom var fullt besluten att tillfredsställa så snart det föll sig lägligt.
Alldeles lika kry till humöret som förut var Lena häller inte, ty oaktadt trösten af de stora besparingarna kunde hon icke mera dölja för sig att hon hade en mycket otreflig befattning. Husbonden hade flera gånger visat hvad han förde i skölden, och några af de afspisade kurtisörerna hade i hastigt mod låtit undfalla sig yttranden, hvilka med all möjlig tydlighet ådagalade hvad de tänkte om henne. Nu skulle det bara fattas att någon från hennes socken — och ett par sådana funnos bland de stadiga kunderna — företog sig att skrifva hem och berätta hvad de trodde om henne, så vore det förbi med hennes goda namn och rykte. Och därmed naturligtvis också med alla de vackra förhoppningar hon i allra största tysthet närde om sin framtida ställning, då hon komme tillbaka och köpte sig eget hemman. Många gånger hade hon redan allvarsamt tänkt på att lämna altsamman och söka sig en annan plats, men alltid hade tanken på de tvåhundra dollars hon åtminstone ville arbeta ihop hållit henne tillbaka. Nu skulle det inte räcka länge mera, innan hon igen hade femtio hopsparade, och då ämnade hon själf begifva sig ned till kontoret vid Statestreet med dem i stället för att låta Tuominen föra dem såsom förra gången. Hon ämnade tala med herrarna där och fråga sig för om ett och hvarje, så att hon kunde reda sig ifall hon lämnade hotellet, ty det hade hon klart för sig, att om Tuominen inte lämnade henne i fred, så skulle hon gå, om hon ock måste tjäna för hälften mindre lön.
Den väntade dagen, då summan var full, kom slutligen, och Tuominen hade lofvat följa henne ned till kontoret. Först hade hon gjort svårigheter, förmenande det vara onödigt att två gingo ut för en sak, den hon mycket väl kunde uträtta allena. Men så slog det honom att Lena, om hon nu skickade bort sina pengar, vore så godt som fullständigt i hans våld åtminstone för en vecka. Då gaf han efter, och då de begåfvo sig på väg i rätt god tid på morgonen, var han till och med skäligen nykter och därför hygglig och vänlig utan att vara närgången.
Lenas affär blef snart uträttad till hennes fulla belåtenhet, och då föreslog Tuominen en promenad uppåt Broadway, som mylrade af folk i det granna höstvädret. Lena kunde icke nog förvåna sig öfver de präktiga butikerna och gapade på den bländande grannlåten i deras fönster, tills hon kände sig yr i hufvudet och tröttare än om hon en hel lång sommardag gått på höängen med räfsan i hand. Också blef hon förtjust då Tuominen förde henne in på ett konditori, som föreföll henne alldeles öfverdådigt fint, och bjöd henne på glace och ett glas likör. Hon visste icke rätt hvad hon skulle beundra mest, den granna lokalen, trakteringen eller sin husbonde, som rörde sig så ogeneradt och med sådan oförskämd ledighet bland alt det fina folket, att Lena kände sig helt öfverväldigad af hans världsmannalater.
— Synd är det i alla fall, tänkte hon, att ingen tar hand om en sådan karl. Om någon bara kunde hålla honom från brännvinet, så skulle han snart bli rik och annars är han ju alldeles som en herreman redan nu.
Hon var ovanligt undfallande, ja, nästan vänlig mot sin husbonde under hemvägen och likaså när de voro hemma i hotellet igen, och det gjorde att Tuominens ögon blänkte ännu mera än vanligt, då alla de småsupar han efter hemkomsten inmundigat, senare på eftermiddagen begynte göra sin värkan.
Krogen blef tidigt tom den dagen. Det hade inte kommit så många kunder dit som vanligt under loppet af eftermiddagen, dels troligen emedan lokalen varit stängd till långt in på dagen, dels emedan det ovanligt varma och tryckande vädret, hvilket kommit som en öfverraskning nu i Oktober, gjorde att de flesta hällre drefvo omkring utomhus än sutto inne i ett kvaft och hett rum.
Lena satt vid det öppna fönstret och stafvade, väl för tionde gången, igenom det bref, hvari modern berättade att hon fått den första sändningen af femtio dollars — tvåhundrafemtio mark. Tvåhundra voro insatta på sparbanken och de femtio skulle nog räcka ända till våren, skref gumman, för henne och barnen, ty både potäterna och rågen hade gifvit bra i år och grisen lofvade bli stor och vacker till jultiden. Lena log ett belåtet löje, då hon förestälde sig förvåningen och glädjen där hemma när den andra sändningen, som i dag afgått, kom fram. Om hon nu bara kunde hålla ut ett halft år till med samma lön som hittills, så kunde hon räkna på goda tvåhundra daler i besparingar och då kunde hon gärna söka sig en trefligare plats, fast med hälften så stor lön, ifall hon då ännu inte hade lust att fara hem. Hon kände sig så nöjd med hela världen och så tillfreds med sig själf, att hon till och med upptog Tuominens försök att inleda samtal helt vänligt.