Då är spektaklet färdigt. Förenta Staternas öfvergeneral rycker i fält med armén, tidningarna trycka spalt på spalt med beskrifningar om de röda djäflarnas — det är den tekniska termen — grymhet, blodtörst och list och fasta föresats att hällre stupa till sista man än underkasta sig, obegripliga kvantiteter proviant förtäras af trupperna och sådana massor ammunition förbrukas — alt enligt leveranskontrakten — att de borde förslå för expedierande af hvartenda rödskinn i landet till de sälla jaktmarkerna. Om flera eller färre veckor, beroende på årstiden och väderleken, lyckas det sedan att drifva indianerna tillbaka till agenturen, där de arma djäflarna tagas emot med öppna armar såsom förlorade, men återfunna och ångrande söner. Och då de vid det laget svultit tillräckligt för att med god smak tugga till och med leveransoxar, så äro de nog så villiga att tända fredspipan, isynnerhet som de i anledning af tillfällets högtidlighet få tobaken till den gratis. Så ungefär ser ett indiankrig ut i våra dagar.

Det sista, som till dato inträffat, gick af stapeln för litet mera än ett år sedan ute i South Dakota. Den gången var det Sioux indianerna, som tröttnat på regeringsdieten, och då de vid föregående enahanda tillfällen visat sig rätt segslitna i sin opposition, så väntade man sig något mera än vanligt intressant, hvarför också till krigsskådeplatsen samlades en mängd tidningskorrespondenter — och bland dem äfven jag. Tillfället att få se en bit gränsmarkslif ute på prärierna under särskildt intressanta omständigheter var för godt att försummas, och därför steg jag en gnistrande kall Januarimorgon ur järnvägskupén vid stationen Rushville i Nebraska, tätt invid Dakotagränsen, samt började genast i sällskap med en annan tidningsman, den jag råkat på tåget, leta efter någon, som vore villig att sälja eller hyra oss ett par hästar för ridten ut till Pine Ridge-agenturen och för begagnande under kampanjen.

Den lilla präribyn var full af folk: statsmilis, som ryckt ut för att mota ett möjligt försök af rödskinnen att bryta sig väg åt Nebraska till och falla öfver nybyggena längs reservationens södra gräns, forkarlar med hästar och stora, fyrhjuliga vagnar, afsedda för transport af förnödenheter ut till högkvarteret, cowboys, som förrättade kurir och späjaretjänst, och slutligen en brokig hop människor, som skyndat undan från de närmast hotade nybyggena med barn och bohagsting, och nu, så godt sig göra lät kamperade i byns fåtaliga brädskjul eller på dess enda gata. Det såg helt krigiskt ut, alt detta vimmel af militär och annat folk, men ändå kunde jag inte förmå mig att tro på allvaret af hela kriget.

Inte ens sedan vi lyckats träffa aftal om ett par präribronchas och sent omsider kommo i väg, föreföll mig färden stort annat än som en lustridt, så öde och tom och fredlig såg näjden ut — dock att märka att uttrycket lustridt måste tagas bildlikt, ty ridten var i själfva värket inte lustig als. Hästarna voro af den riktiga präritypen och utmärkte sig för ett traf, som redan inom den första kvarten bibragte oss en liflig öfvertygelse om sanningen af en del resandes berättelser om huru gauchos i Sydamerika göra kött mört genom att placera det mellan sadeln och hästryggen och sedan rida på det en stund. Våra hästar kunde också göra kött mört, det betviflade vi inte als, efter ett halft dussin mil eller så.

Men sedan vi hunnit öfver den terräng som bevakades af milis-trupperna och in på de uppstudsiga indianernas område, samt i anledning däraf funno oss föranlåtna att inslå en raskare fart, försonades vi helt och hållet med våra riddjur, som i en långsträkt, half traf-, half galopptakt tillryggalade mil efter mil, den ena långsluttande åsen upp, den andra ned, utan att tröttna och utan ett felsteg. Det var rent märkvärdigt att lägga märke till de små djurens sega uthållighet — och stort annat var där inte häller att lägga märke till i den altjämt lika öde och liflösa näjden. Grågult gräs i glesa tufvor, som visade den skarpfrusna, gråa leran emellan, här och där en fläck af smutsig, damblandad snö och någon gång nere i dälderna snår af vide och en eller annan nödvuxen, vindpiskad tall.

Väl hälften af den trettio mil långa vägen hade vi ridit och hade småningom kommit in i en trakt, där det sista snöfallet varit rikligt nog att hölja marken med ett obrutet snötäcke, som hållit dammet nere och därför var bländande hvitt, då vi från krönet af en af de låga åsarna blefvo varse en man, som nere i dälden stretade framåt i samma riktning som vi. Inom kort voro vi så nära, att vi tydligt kunde iakttaga hvar detalj af figuren, medan vi läto hästarna i skridt gå vägen uppåt nästa ås.

— En underlig typ den där, anmärkte min kamrat, medan jag förgäfves sökte tvinga min hjärna att utreda det intryck af gammal bekant, som den fyrkantiga, gråklädda gestalten där framför oss gjorde på mig. De där breda axlarna, med ett hästbetsel slängdt öfver den ena, den korta nacken och det runda hufvudet, täckt af en skinnmössa och framför alt den stadiga, säkra gången — alt det där hade jag sett förut.

Mannen hade påtagligen redan varseblifvit oss, då vi redo ned i dalen och vände därför inte ens på hufvudet, ehuru han måste hört hästarnas steg på den hårdfrusna marken. Han bara trampade jämt och stadigt vidare, och då begynte det klarna i mitt minne. Hemma i Finland var det jag mången gnistrande kall vinterdag sett dylika breda ryggar, sett samma slags stadiga fjät stiga vägen framåt, medan jag i sakta mak åkte uppför någon backe och hästens andedräkt stod som en hvit rök i den bistert kalla luften.

Jag red på för att få en blick på mannen också framifrån, men redan då jag kom i bredd med honom häfdes de ringa tvifvel om landsmanskapet jag ännu hyste, ty där, ur vänstra byxfickan, dinglade vid en smal, svart läderrem en piprensare af mässing, en sådan där krökt tingest med ett hål för remmen i öfra ändan, sådan man nog inte kunde köpa den i hela vida världen annat än i finsk landthandelsbutik.

— God dag, sade jag.