Reputerlig att se var han just inte, där han gick ett halft steg före de öfriga. Ansiktet var fett och blött, slätrakadt och försedt men en näsa, som visade näsborrarna rätt framifrån. Munnen stor, rund och fuktig och ögonen små, men oroliga och likasom ständigt på spaning. Då han kom fram till gruppen af församlingsbor på vägen, nego kvinfolken djupt och karlarna togo betänksamt hattarna af sig, medan pastorn gång efter annan långsamt och värdigt böjde på hufvudet och sade: god dag, god dag kära vänner! En pojke knyckte sin syster i kjolen och sade: ser du så'na stickor till ben han har! och manade henne och två andra flickor att flina.
Men pastorn märkte det inte, utan gick vidare fram mot huset, där han försvan i främmand, kammaren innanför salen, sedan han med ännu ett fett tacksamhets småleende tagit sin nattsäck af värden. Och omedelbart därpå började menigheten stillsamt intaga sina platser, en del på stolar och andra på bänkar och bräder lagda på packlådor.
Så snart alla voro inne, kom pastorn ut och gick med afmätta steg och ett mildt smålöje fram till sin plats bakom bordet, som var klädt med en hvit duk. Han hade klädt om sig och bar nu en riktig prästrock med mycket smala ärmar och en lång rad knappar, hvaraf likväl endast den öfversta var tillknäpt, medan de andra stodo öppna och visade en misstänkligt tjock urked, som liknade guld och var fästad inne i fickan med en säkerhetsnål. Pastorns klocka hade altid råkat stanna på något obegripligt sätt, "just i dag på morgonen".
— Låter oss bedja, sade han efter det han harklat sig och kastat en snabb blick öfver församlingen. Och sedan han lagom länge hållit hufvudet lutadt mot sina sammanknäpta händer, höjde han det och sade med vacker betoning, att han ämnade tala om synden — ty syndare äro vi ju alla!
Det var en utläggning om synden i allmänhet och om svalg och dryckenskap isynnerhet han gaf till bästa, och det var ord och inga visor Anokaboarna fingo höra — de som aldrig gjort sig skyldiga till värre svalg än att någon enda gång äta sig till magvärk på fläsk och nypotäter och som inte hade råd att dricka något så när ordentligt mera än ett par gånger om året på sin höjd.
Men pastorn, som föregående afton tagit ett grundligt afsked af några likatänkande själar i Mills, hade en dunkande känsla i hufvudet, och den dref honom till en dånande predikan öfver "djäfvulen i buteljen", såsom han fann lämpligt titulera den bondfinkel som serverades i Mills, och därmed lyckades han så skaka upp sina åhörare, att kvinfolken begynte snyfta högljudt och karlarna sågo allvarsamma ut, medan barnen, skrämda af skrikandet och de rysliga orden, tryckte sig tätt till hvarandra eller till sina mödrar och darrade i sina små samveten, fast de aldrig smakat ens bondfinkel.
Sedan pastorn slutat utläggningen, tog han med sin annandagshesa röst upp en salm, men då de flesta af församlingen inte på långa tider varit med om någon gudstjänst, riskerade bara två äldre kvinnor falla in, och det blef en så lustig trio att barnen glömde både djäfvulen i buteljen och alla andra djäflar, och begynte fnittra igen. Men pastorn tystade dem med en allvarsam blick, slutade sången med endast en vers och bad därefter med en ovanligt väl prononcerad darrning i rösten: Härran välsigne eder och bevare eder. — — — Så drog han sig tillbaka igen i det inre rummet, medan menigheten sakta troppade ut och samlade sig i en klunga utanför huset samt begynte i halft hviskande ton utbyta åsikter om pastorns utförsgåfvor, hvilka slagit an på dem såsom särdeles framstående.
Det blef därför häller ingen diskussion, då Salmelahusbonden om en stund kallade männen tillbaka in i salen och frågade, hvad de tänkte om byggandet af en kyrka. Han för sin del var fullt tillfreds med det han hört och vore färdig att stå vid sitt löfte om fri tomt så nära staden som hans ägor sträckte sig, utom att han naturligtvis såsom alla andra skulle bidraga med virke och dagsvärken. Ingen opponerade sig, utan man kom öfverens om, att följande lördagmorgon hvarje arbetsför karl skulle infinna sig på byggnadsplatsen, jordägarne med endel virke och de andra försedda med värktyg, så att man kunde få huset upp med ens. Salmelavärden åtog sig att räkna ut, huru mycket stolpar, bräder och annat det skulle behöfvas, så att enhvar i tid kunde få veta hvad han hade att hemta, och så skildes de församlade åt, nöjda och belåtna allesamman och pastorn inte minst.
Den enda, som hade sina dubier om hela företaget var fredsdomaren. Om den där prästen — eller hvad han nu var, ty inte såg han riktigt ut som en präst — värkligen ämnade på fullt allvar börja bråka om nykterhet, så kunde det göra en betydlig skilnad i hans, Tuhkalas, affärer. Inte för att det egentligen söps så betydligt i Anoka, men hvar gång någon farmare kom för att köpa något i butikerna, tittade han också in i Tuhkalas lokal, och det blef hela hopen slantar på året. Han satte sig redan samma afton ned och skef ett bref till postmästaren i Mills, som också var finne, anhållande att få veta alt, som var kändt om pastor Lahti. Och när svaret kom, grinade fredsdomaren illmarigt, ehuru han ansåg klokast att tillsvidare behålla nyheterna för sig själf. Det hade ju ingen brådska, man kunde alltid först se hvad prästen tog sig för, då han blef litet varm i kläderna.
Lördagen kom och med den en ovanlig rörelse i det tysta Anoka. Tidigt på morgonen kommo farmare med sina vagnar, lastade med bräder, pålar och takspån, och omedelbart därpå började hamrandet och sågandet. De voro timmermän hvarenda man, österbottningar allesamman, så det gick som en dans att sätta upp huset, som bygdes på vanligt amerikanskt sätt: bräder på korsvirke. När eftermiddagen kom och med den kvinfolken, som hemtade mat och kaffe åt de arbetande, var endast en del af taket otäckt, alt det öfriga var gjordt, och då föreslog pastorn, att menigheten skulle taga sig en svängom. Man var i ett fritt land, sade han, och behöfde als inte fästa sig vid gamla fördomar. I Guds hus kunde man fröjdas lika väl som bedja; Herren hade visst ingenting emot oskyldig glädje.