Och Buddha den utkorade, Bodisat, fostrades upp i öfverdådig lyx, som en furste. Redan som gosse behärskade han alla områden för mänskligt vetande, och när han uppnått mannaåldern, efterträdde han sin far såsom förvaltare af konungens skattkammare. Men under utöfvandet af sitt ämbetes åligganden utdelade han rundliga gåfvor åt heliga män, och lät öfverträffa sig af ingen i allmosegifning.
På den tiden lefde äfven en helig Buddha, som i sin sträfvan att uppnå hvar och en af de Tio Fullkomligheterna hade tillbragt sju dagar och sju nätter utan att äta så mycket som ett enda korn ris. Då han till slut vaknade upp ur sin heliga dvala, tvådde, klädde och renade han sig, flög tack vare sin fullkomlighet genom luften och stannade framför skattmästarens hus, hållande sin allmoseskål i handen.
Då Bodisat såg den heliga bettlaren stå där i tyst väntan, bad han sin tjänare hämta honom Buddhans skål, för att han skulle kunna fylla den med sådan föda, som den högsta vishetens tjänare tillåta sig att förtära. Hvarpå tjänaren begaf sig ut för att hämta skålen.
Men så snart han gått och innan han ännu hunnit sträcka ut sin hand, begynte marken gunga och bölja under honom som ett haf; och jorden öppnade sig och visade sitt innanmäte, bildande en afgrund mellan den helige mannen och Bodisats tjänare. Och det gapande svalget förvandlades till ett helvete af sjudande eld, likt Avicis helvete, likt hjärtat af en vulkan, uti hvilken till och med klippblocken smälta som vax och fördunsta som skyar. Samtidigt utbredde sig ett Stort och hemlighetsfullt mörker omkring solen och fördunklade dess anlete.
Tjänaren och hans följeslagare flydde då under höga skrik, lämnande Bodisat ensam stående på afgrundens ena rand, och Buddhan, som lugnt väntade, på den andra. Där den fullkomlige bettlaren stod, vidgade sig afgrunden icke; däremot vidgade den sig hastigt framför Bodisats fot, som om den hotat att uppsluka honom. Ty Mara, Rakshasa’ernas och de onda andarnes Herre, som traktade efter Buddhans lif, sökte på detta sätt förhindra Bodisat att tilldela honom allmosor. Och mörkret framför solen var orsakadt af Maras fasaväckande ansikte.
Som ett mummel af en bärgsåska nådde dem därpå ljudet af en röst, som sade: "Buddhan skall icke lefva af dina allmosor; hans stund har kommit… Min är elden mellan dig och honom."
Bodisat betraktade då Buddhan tvärs öfver den glödande afgrunden; men Buddhans ansikte förändrade sig ej; och han hvarken uttalade något afrådande ord eller gaf något uppmuntrande tecken.
Men Bodisat ropade högljudt allt under det afgrunden vidgade sig för att uppsluka honom: "Mara, du skall icke afgå med segern! Dig har icke gifvits makt att trotsa plikten!… Min Herre Buddha, jag nalkas dig, fruktande intet; mottag denna föda ur din tjänares hand."
Och med risskålen i handen skred Bodisat in i den förhärjande eldbranden, i det han uttalade dessa gyllene ord: "Det är bättre att frivilligt stiga in i helvetet, än att försumma en plikt eller begå en uppsåtlig synd!"…
Då smålog Buddhan på afgrundens motsatta brant. Och innan Bodisat hunnit störta ned i afgrunden, höjde sig plötsligt ur djupet en stor och härlig lotusblomma, som liknade den, ur hvars gyllne sköte Brahma framföddes. Blomman mottog Bodisats fötter och bar honom öfver afgrunden, öfverhöljande honom med ett stänk af guldstoft, likt ett rägn af stjärnor. Därpå hällde han sin heliga allmosegåfva i Buddhans skål.