* * * * *
Och vinet bjöds kring, och natten förrann under glädje och sång, till dess gästernas hufvuden blefvo sällsamt tunga och det surrade i deras öron som af oräkneliga bin och deras skägg upphörde att vagga i skratt, och en djup sömn föll öfver dem alla.
Då kallade Esther sina tjänarinnor och sade till dem: "Sen huru tungt min herre och make sofver. Jag går nu till min faders hus; bären äfven honom dit, medan han sofver."
* * * * *
Och då mannen om morgonen vaknade, fann han sig vara i ett främmande rum i ett främmande hus. Men förnimmelsen af en kvinnas närvaro, och de elfenbenshvita fingrar som smekte hans skägg och de mjuka knän som stödde hans hufvud och de strålande svarta ögon som blickade in i hans egna, sömndruckna ögon, allt detta var honom välbekant, ty han kände att hans hufvud hvilade i Esthers knä. Och ännu förvirrad af nattens sorgfyllda drömmar utropade han: "Kvinna, hvad har du gjort?"
Ljufvare än dufvornas kutter i fikonträden svarade honom Esthers röst: "Bjöd du mig ej, min make, att utvälja och medtaga från ditt hus det jag hälst önskade? Och jag har valt dig, och låtit bära dig hit, till min faders hus,… dig, som jag älskar öfver allt annat i världen. Vill du allt fortfarande drifva mig bort från dig?" Och för tårar af kärlek kunde han icke urskilja hennes ansikte, men han hörde allt fortfarande hennes röst, som uttalade Ruths gyllene ord, hvilka äro så gamla och likväl så unga för alla älskande hjärtan. "Dit du går, dit vill jag ock gå, där du blifver, där blifver jag ock. Och endast Dödens Ängel må skilja oss åt, ty du är allt i allo för mig."…
Och i det guldgula solskenet, som strömmade in genom dörröppningen, framträdde plötsligt, lik en staty af babyloniskt silfver, Rabbi Simeon ben Jochais kraftiga, grå gestalt, med till välsignelse upplyfta händer.
"Schmah Israel — Herren vår Gud, som är En, skänker eder sin evärdeliga välsignelse. Må edra hjärtan sammansmälta i kärlek, liksom guld smältes samman genom guldsmedens skicklighet. Må Herren, som förenat de ensamma i äktenskap, och bundit dem vid hvarandra, vaka öfver er. Herre, gör denna dygdädla kvinna lik Rakel och Lea, som byggde upp Israels ätt. Och I skolen se edra barn och barnabarn uti Herrens hus."
Därefter välsignade Herren dem; och Esther blef som en fruktbar vinranka, och de fingo se sina barnabarn i Israel. Ty det är skrifvet: "Han skall höra den hjälplösas bön."