"Sa — han! Hvad sa han?"
Maglena slängde den färdigstoppade strumpan till Ante och satte sig att stirra på honom med lysande, skrämda ögon.
"Han sa, att småvittrer funnits i alla tider där i gårn. Dom bor nära stallgolfve under jorden."
"Men dom kom opp ibland så en kan si dom? Och dom är godsint af sej mot gårdsfolke."
"Bara gårdsfolke gör som dom vill ja", afbröt honom Maglena.
"Hu, heller hva ugglerna ta till å gny här."
Hon kastade en förskrämd blick ut omkring sig. "Kiss, kiss, kom hit och tröj mej (gör mig trygg)."
Hon tog katten, som låg på fars gammeltröja, opp i fånget strök och smekte den.
"Du vet de Ante", fortfor hon, "att en gång svor en lill'dräng åt hästen i stalle och då fick han en örfil så han gick uppsvullen i flera dar."
"De var han väl värd. Sir du så fin sked! Nu ska' jag göra småskedar.
De är ledt för barn te äta med såna här småtråg."