"Ja, nog var han värd de, drängen", återtog Maglena som, huru kusligt hon fann samtalsämnet, inte förmådde att gå ifrån det.
"En piga där, som skyllde på de hon hade sån värk att hon int orka spinna, men gick ändå och olofvandes på dans, hon hade garne så tillsnurradt på rullen, när hon skulle sta och spinna igen, så hon blef en hel härfva efter de andra, och utskämd blef hon."
"Det var hon väl värd. Annars är vittrerna int elaka annat än tre dagar före jul. Vi ska komma ihåg te hålla oss inne då", sade Ante lite tveksamt förlägen om han skulle ta saken allvarsamt eller inte.
"För då är Lusse ute och vill ha kristen barn till sej under jorden", hviskade Maglena med lysande, förskrämda ögon.
"Ja, han tala om de å, gammdrängen", försäkrade Ante.
"Och en gång, så sa Maja-Greta till mej, så hade hennes egen mormor talt om för na hva hon såg, när hon låg på logen och var ung och hade en böld i halsen."
Maglena talade som om det tillhörde ungdomen att ha böld i halsen.
"Midsommar var de", fortfor hon, "och mormora hade gjort fint åt sig på logen, bå sopat och satt in löf och häggblommer."
"Och småkonvaller å, tänk jag", föreslog Ante, som var lifligt med i hvad Maglena förtäljde.
"De vet jag int. Men som hon ligg där, vaken så sir hon hur smått, smått folk kom opp ur golfve. De var farar och moror och gammelfolk, just som hos oss, men bara en half aln lång va dom."