_________________________________________________________________
TJUGUANDRA KAPITLET HUSBOND OCH MATMOR.
Tidigt på morgonen, långt innan solen var uppe vaknade barnen. Det var duktigt kallt på morgonkvisten, så de kröpo ner i fällen igen.
Obegripligt behändigt var det att ligga så och höra fåglarna vakna, den ena efter den andra.
Kråkorna voro tidigast. De kraxade som brandvakter, råa och skråfliga i rösten. Genast började de gorma om råttor och fågelägg, och flögo snart bullrande ut ur skogen.
Skatorna tittade ut ur det högt i en talltopp skickligt hopfogade nästet. De fingo ej näbben ur boet förrän de skrattade.
De skrattade åt att en räf långt borta tagit en hare och blifvit skrämd så, att han lämnat lite kvar till frukost åt dem. De skrattade åt vårfåglar, som vågat sig opp i snömarken så tidigt. Tydligen bade de glömt att det nu för tiden brukade bli hårdår med vinter tills solen gick högt på himmeln om dagarna.
"Ke-ke-ke-ke. De skulle trilla från grenen hvarenda en, ihjälhungrade, ihjälfrusna". Och de skrattade åt människobarn, som tagit bo i skogen. För öfrigt kände de väl igen Frostmofjälls-barnen. De hade mer än en gång skrattat åt dem när de gått i skogen och plockat ris och släpat bördor till litet grått människobo. På de vida myrorna invid stugan hade de sett dem plocka bär. Och nu lågo de tokiga ungarna här, midt i skogen. Och inga vingar hade de att flyga med och ingen näbb att hacka med, om uf eller räf skulle komma på dem. "Ke-ke-ke-ke —" skatorna skrattade i korus.
Vid femtiden vaknade gulsparfven. Med lenaste röst, knappt börbart, hviskade hon till maken: "är du vaken."
Han svarade med ett sömnigt, mjukt: "visst är jag vaken."