På en gång, invid hvarandra stucko de sina små hufvuden ut ur boet.
Nej, hvilket jubel som bröt fram ur deras strupar när de sågo huru vår och sommar närmade sig.
"S-i-r du", sade lilla honan. "S-i-r du att jag hade rätt. I år blir inget nödår. Vi kunna skynda på med boet."
"Och börja att tänka på ungar", kvittrade hanen.
Så bröt jublet löst igen från dem, från små fåglar, som just anländt för att "se sig för":
"Ingenstädes på jorden är det som här", ljöd det. "Se solen stiger öfver fjället. Snart stannar den kvar hela natten. Skogen är så vid. Vi kunna redan stanna här, nu som i fjol. Då fröso vi, då svulto vi. Men boet var godt att ha. Vi ta' det igen, vi ta' det igen. Sol och vår. Intet nödår. Sol och vår!" På olika dialekt och i olika melodier klingade från små fågelstrupar, "sol och vår", bo och ungar"! Långt, långt inne i skogen hördes det.
Barnen lågo stilla och lyssnade. De hörde huru orren spelade, och visste väl huru lustig han såg ut, när han till spelet dansade rundt, rundt.
Och just nu, just när solen stod upp började tjädern sitt spel, sitt hemlighetsfulla hviskande, sitt underliga ugläte med det slutliga skriet af lycka. Lyckan af att lefva och att ha den lilla milda honan att sjunga för.
En stark doft af kåda och fuktig barr, af här och hvar redan bar skogsjord trängde med en nyväckt mild sunnanvind in, under granen.
Barnen satte näsorna upp öfver fällen. De söpo in luften och fingo samma håg som fåglarna att flyga upp, att kvittra och sjunga.