Bäcken hörde de. Redan frigjord porlade den bredvid dem, äfven den som i kvittrande jubel.
De satte sig upp i bädden: På en gång tog dem lusten att sjunga.
Maglena började:
"Morgon mellan fjällen,
klara bäck och flod
porlande mot hällen
sjunger Gud är god. — Gud är god.
Dagen ser jag bräckas.
Fram går ljusets flod.
Dalarna som väckas
susa Gud är god. — Gud är god.
Skogens fåglar sjunga
med ett glädtigt mod,
där på kvist de gunga,
kvittra Gud är god. — Gud är god.
Själ vak upp och svara
med ett glädtigt mod.
Höj din lofsång klara.
Sjung att Gud är god. — Gud är god."
"Oj hvad de' är behändigt och grant och roligt te ha gård och körka i skogen", sade Maglena. Hon sprang upp, när de slutat sången.
"Nu ska' vi göra oss fin, och göra fint i stugan", sjöng hon på sin egen melodi. "Jag ska tvätta mej och jag ska tvätta dej, och jag ska kamma mej och jag ska kamma dej."
Maglena hoppade i schottissteg fram till Månke, som satt i bädden och kliade sig i hufvudet med bägge händerna. Han var ganska svartbrokig i ansiktet genom att ha' stått öfver röken, och att i sömnen ha' gnidit ögonen med inte vidare rena händer.