"När de är vispristider är de nog slut på kälkföre", anmärkte Ante småskrattande.
Han kände sig så belåten öfver byxorna, som nu täckte ordentligt utan att han jämt behöfde dra och töja dem uppåt och öfver att han kunnat katekesläxan, som han satt sig för, men främst vid tanken att de ännu någon tid skulle få bo kvar under granen och slippa att gå kring bygden efter mat och husrum.
"Då ger jag mig af då", sade han. Maglena gned hans gamla pälshufva i snön, och skrapade tröjan med skarsnöklimpar. Hon tyckte alt han såg riktigt fln och storbondaktig ut när han vände sig emot henne och bjöd farväl innan han lyfte på dörrgrenarna och gick ut.
"Jag få godt möte, häst och karl", log han emot Månke, som kom med lasset fullt af tjärfyllda tallrotsknölar.
"Ptro, still Blacken", sade Månke åt sig själf. "De är grant lass. Är det int? Jag tänkte trafva opp veden här på sörsidan gården så solen får torka uten."
Månke spottade och pekade ut platsen som han sett ut för ändamålet.
"De blir bra de. Farligt bra att jag har riktig dräng vid gården. Jag far till kvarn jag nu, så vi få bröd och så mått jag skaffa hem nå'n sättpotatis."
"Käre dej. Vi ä' utan pärer snart i hushålle å", ropade Maglena inifrån stugan.
"Men vi ha' ingen panna te koka i", svarade Ante med hufvudet under dörrkvisten.
"Jag tänkte steka pärerna i askan till middag, och strömmingen på glöden, för du tar väl hem strömming å". Matmor kom ut ur huset. Hon stod med händerna under förklädet och pratade med husbond och drängen.