"Finn du någe bra ämnen till tvarer och skedar så ta' med på nästa lass", sade husbond. "Så farväl med er då", tillade han och gaf sig af småspringande mellan träden i skuggan där skaren ännu bar, fast det började bli så varmt att matmor måste göra solbåge med armen öfver hufvudet för solen, som steg och lyste och värmde. Hon gick in igen, men ropade ut till drängen: "Kom ska' du få si på grant."
Månke hördes sätta in hästen i stallet innan han säfligt kom in.
"Hva ä' de?"
"Sir du solen på dropparna i hela taket här. Si hur det lyse rödt och i alla de färger på kvist och gren. Så fint har väl int kungen en gång."
"Neej, grant är de", medgaf Månke, "och varmt och bra ha' vi de här vid elden."
Han stod belåten och värmde sig.
Gullspira tyckte om elden, hon såväl som Månke. Hon hade lagt sig på fällen bredvid Maglena, som liksom hade stöd af henne för ryggen.
På ett annat hörn af fällen låg kattan, på mjukt böjda framtassar och stirrade i elden. Hon kurrade och spann högt när Maglena bara vände sig emot henne.
"Månke, nu kan du stanna inne och hvila morgonvard."
"Jag ha' mest lust till de å", medgaf Månke värdigt. Han försökte klämma åt sig en bit af fällen, som Gullspira bredde ut sig på där hon låg och idisslade.