"Tänk att nu måtte då tuppen värpa åt dej när Ante kom tillbaka", berömde Maglena.
Månke pöste af belåtenhet.
"Ja si katekesen är då int någe farlig för mej int", sade han utan vidare anspråkslöshet. "Jag tror du ha' int så lätt för de du, som jag", tillade han öfverlägset.
Maglena kände sig en smula illa berörd. Men det kom icke i fråga att hon tänkte erkänna underlägsenhet i något hänseende.
"Huru ha' vi med psalmerna?" återtog hon med värdigt allvar, medan hon med synbar möda trädde om stickorna i tumhålet på vanten och började sticka tummen. "Den där: Hela världen fröjdas Herran."
"De går jag int ut me", muttrade Månke. "När ordena stjälper så där på hvartannat och följs åt så dom ralma lös, om ett enda ord gå unnan, så kan jag int minnas dom."
"Men vi ska' sjunga den versen i moron på husförhöre och Ante han skall vara präst, och då vi få int skämmas för en."
"Läs versen tjugu gånger högt så får du de snart i dej."
Månke tänkte verkligen följa Maglenas föreskrift. Det var också så tröjsamt att sitta här inne vid elden och se uppåt de solgranna dropparna i väggar och tak, och ha för sig husförhörskalas med askstekta pärer och glödstekt strömming.
Han lade några feta rotknölar på elden, som flammade så grant och värmde. Sen satte han sig ned på fällen med armbågarna på knäna, händerna under kinden och boken på marken framför honom.