"Hela världen fröjdas Herren", läste han versen ut, om och om igen.
Katten spann och kurrade.
Gullspira idisslade.
Maglena redde i det granna garnet. Hon tänkte vederkvicka sig med att sy rosor på snart färdiga vantar.
Solen glittrade i små knippen öfver mossgolfvet. Rundt kring "gården", öfverallt i granen hördes småfåglar kvittra och prassla.
Maglena satt och tänkte på huru grant allting var. Ingenting kunde väl vara så fröjdefullt som att ha' egen grön stuga i skogen.
Ante, han skulle nog trå tillbaka till den han å, om det ock kanske skulle dröja till sena kvällen innan han kom.
I samma nu hörde både hon och Månke springande steg, flåsande andetag från en, som kom rusande emot granen, som förföljd.
Midt igenom väggen, utan att ta' till rätta ingången kom Ante, så slut, att han, innan han kunde få fram ett ord kastade sig ner rak lång på marken. Blek var han, med håret klibbigt af svett.
Det dröjde om innan han förmådde röra sig eller säga ett ord.