_________________________________________________________________
TJUGUTREDJE KAPITLET. UNDANJAGADE.
Ante reste sig brådskande åter opp.
"Lägg ihop de vi ha och stoppa i kunten. Skynd er som om elden vore efter er", flämtade han ännu kippande efter andan.
"I fridens dagar", sade Maglena. Hennes ogon mörknade af skrämsel och läpparna skälfde. Men kvickt och omtänksamt lade hon ner i kunten hvad hon bredt kring och gjort tröjsamt med under granen.
"Ska' vi måtta gå härifrån ändå", hviskade hon och såg sig förfärad omkring.
"Ja, och de på eviga rappe", sade Ante med hes, dämpad röst. Han snörde raskt fast fällar, kunt och ämnen på kälken. Tyst, med sammanbitna tänder lade han åter snöret öfver axeln och drog iväg ut genom rätta dörren.
Maglena följde och sköt på kälken. Hon förmådde inte se in tillbaka i den granna, fina stugan, där hon då ändtligen känt att hon haft ett hem, det första se'n de lämnade lill'gråstugan. Gullspira gaf sig efter förstås, tätt i hälarna på de aftågande, som en hund.
"Ta katta Månke", sade Ante tvär i rösten. "Dom ämna nog ondt åt henne å så väl som åt oss."
Han gick tungsam och bitter i sinnet och drog kälken. Det var svårt att komma fram då solen löst upp skaren och snön var som vatten, så Ante sökte sig ut åt nipkanter kullar och dikesrenar, där det var så godt som bar jord och där kälken inte lämnade så tydliga spår efter sig häller.