"De är drängen från elakgården, förstå ni, som är efter oss", sade han omsider, när de hunnit så långt att ej skymten af den höga, grofgreniga granen, under hvilken de bott, syntes.
Maglena hade nog hela tiden förstått att det var för folket från den gården de nu rymde.
Hon ryste så att hon skakade, när hon tänkte på den kvällen ute i lidret i månskenet, när de hörde Gullspiras farliga skrän och sågo henne ligga där som död.
Inte förrän de kommit så långt, att de hade en annan by i sikte, vågade flyktingarna hvila.
De orkade ej heller längre kafva sig fram i den lösa ojämna snösörjan.
Månke var så trött att han gret. Katten hade han längesedan släppt. Hon följde barnen i det längsta jamande, med svansen rätt i vädret, men när hon kom rakt på ett åkerråttsbo inunder en rågåkerren så stannade hon. De förstodo ju att hon måste stanna, så hungrig som hon var. Huru skulle de bara själfva våga sig fram till byn för att bedja om en matbit.
"Vi få dricka mjölk så länge", sade Maglena. "Ett par tre brödkanter har jag på botten af kunten. Förrän vi ge oss in till folk så …"
"Om vi väl kom ner till ån, och öfver till andra sidan, där ni si den där stor byn, så vore vi ifrån det här hållet", grubblade Ante.
"De är oppstop (vatten på isen) på ån, men vi hitta väl på någe ställe te komma öfver på 'rena isen'", ifrade Maglena.
"Stackare dej, Gullspira", sade hon och smekte geten, "du få fara illa du så här ute på vidden. Men innan vi gå öfver ån finn vi väl alltid nån liten björklund eller några småalar, där du kan få dej ett mål." Gullspira klagade icke.