Icke heller hon älskade byarna. Så hon trippade lätt före utför en slingrande stig, som i utkanten af byn nådde ner till älfven. Ante styrde kälken och det bar iväg med fart. Här i skuggiga nipvägen fanns lite isföre kvar.
Månke satt belåten på och Maglena sprang efter, fort så laddarna hvirflade som trumpinnar.
Brädlappar voro kastade öfver isen, som i uppsmält snösörja flöt öfver kärnisen invid stranden. Men Ante stannade. De hade kommit till en behändig allund med småenar, och Gullspira skulle ha sig ett dagsmål.
Här var orimligt tryggt och undangömdt ner under branta nipan. Så här kunde Ante få tala ut om farligheterna han hjälpt dem ifrån.
De fingo höra huru han sprungit och hoppat mellan trädstammarna och varit så glad när han tänkte på huru han skulle komma hem till "stugan" med maten. Långt bortom svedjan hade han gått, men rättat sig efter solen så han gick ifrån det håll där elakgården var.
Han hade blifvit riktigt stornöjd när han hörde röster af folk. Det var timmerhuggare, som talade högt mellan träden. De hade roligt åt något, det förstod Ante, som skyndade att nå fram till dem.
Men så hörde han det skrämmande ordet "kask" och "jag skall lära dem bå de och mer till. Pojken, som satte krokben för mig skall få så mycket han tål". Det var finndrängen i elakgården, som talade.
Den andre, lilldräng i samma gård hade skrattat åt såna ungar, som vågade sig på stort folk och sade nej till starkvaror. Ante hade nätt och jämt hunnit huka sig ned bakom en hög med ris och bråte, därifrån han mellan kvistarna kunde se öfver till karlarna, förrän den vindögda finnen vände sig rätt emot det håll, där han krupit ner.
"Dom finns här nånstans på skogen", illskratta drängen. "De är int svårt te förstå de, för de ha runni blod efter geten på ett par ställen oppe i vägen precis där kälkspåren gått in på vidden, där skarsnön bar på måron."
"I de här godvädre lär dom int komma långt med tung kälke och en get, som väl ska ha bra ondt för att gå nu", hade den andre karlen svarat med ett illjarsgladt skratt äfven han.