"Geten där fick nog så mycket hon tålte", grinade finnen. "De är slag (piggt gry) i Grels och i de andra pojkarna i eran gård också."
"Ja, och int mindre i stintan. Du kan tro gosse, men hon sa i morse, då jag tog kasken och int hade nån te ge na: 'Få ja int en kask', sa hon, 'så gå ja dit i grafven.' Mor hennes hon måtte leta fram en skvätt och ge na en ändå, för stintan gaf sig inte."
Nu hade de skrattat begge två så hårdt så att småfåglarna hade blifvit rädda och flugit bort.
"Knifven, gråhunn i gården är lika inmarlig och illsint han som folket i eran gård", flinade finndrängen. "Han är nog god till att spåra opp ungarna och ha dom fast i ben och rygg och det innan dom hinn gapa".
"Allt de där låg du och hörde på?" hviskade Maglena med ögon vidgade af förskräckelse.
Hon stod och höll ner en kvist med svällande vide- knopp åt Gullspira.
"Jag kunde ju int röra mej från stället. Finndrängen där stod och glodde liksom misstänksamt rätt in i rishögen där jag låg. Jag tordes int andas en gång, för jag trodde de han hade varsnat mej, när jag kröp ner där."
"Gosse, att du int dödde åf rädsla!"
"Int kan en dö tå sånt", tyckte Månke. Han satt kvar på kälken med uppdragna ben, så slut att han knappt orkade följa med Antes utläggning af de faror de undgått.
"Då int jag dödde, då katta kom på isen med eldslåger i ögona, och rompa (svansen), som stod som rök på na, så jag trodde de var skrymt (spöke), så dö nog ingen annan häller."